Makt mäts inte bara i pengar

De senaste veckorna har det blåst upp en debatt inom vänstern angående vilka frågor som bör prioriteras. Flera debattörer har velat gå tillbaka till 68-vänsterns politiska retorik där klasskamp sattes högst på dagordningen. Enligt dem sysslar vänstern numera allt för mycket med identitetspolitik, som – menar de – exempelvis queer, något som de menar inte hotar det kapitalistiska systemet.

Två debattörer beskrev till och med queer som om det var samma sak som 68-vänsterns sexuella fri­görelsekamp trots att den ofta konstaterats vara både heteronormativ och patriarkal och var en anledning till feminismens framfart på 70-talet.

Men debattörerna har rätt på ett sätt, det är fullt möjligt att föra en queerpolitik som inryms i det kapitalistiska systemet. En queerpolitik vars slutmål är att alla individer ska vara fria att välja mellan det som idag kallas för ”ansiktskrämer för kvinnor” och ”ansikts­krämer för män”.

Samtidigt, klasskampen skulle kunna inrymmas i ett heterosexistiskt system. Ett antikapitalistiskt samhälle utan klassklyftor kan fortfarande inrymma hatbrott och våldtäkt och kan fortfarande vara ett samhälle där heterosexualitet är normen.
Ingenting kommer automatiskt, utan varje makt­ordning kräver sin motståndskamp, och kampen kräver även att en ser intersektionerna mellan maktordningarna, att en samarbetar och eftersträvar en helhetssyn.

68-vänstern hade många fantastiska poänger. Det är nog lätt att längta tillbaka till vänsterns glansdagar. Jag vill själv ha tillbaka den tidens omfattande kampvilja och känsla av att revolutionen låg i luften. Men jag vill inte tillbaka till den tidens förenklade teoretiska perspektiv. Vi i vänstern har kommit längre än så rent teoretiskt.

Klasskamp först-perspektivet är utrotningshotat, men det är inte dött. På en fest i somras var det en vänsterkille som på allvar sa till mig att han inte skulle känna någon solidaritet med en rullstolsburen svart flata om hon tillhörde överklassen.

Jag skulle kunna skriva en lista över hundra sätt som den rullstolsburna svarta överklassflatan diskrimineras (och hundra sätt som en vit, heterosexuell able-bodied arbetarklassman är överordnad henne på), men istället vill jag försöka diskutera begreppet makt.

1. Makt är kontextbundet. En överklassbög shoppar loss och då kanske jag inte befinner mig på samma sida av kampen som honom (sedan är det möjligt att han en dag börjar ifrågasätta sina egna fördelar), men när han blir nedslagen på stan för att han går hand i hand med en kille, då jävlar brinner det till i mig av solidaritet. I den ena situationen är han överordnad i maktordningen, i den andra är han underordnad.

2. Normen är en maktordning. Att avvika från normen innebär att en får mindre makt. Detta får även materiella konsekvenser. Flera studier i EU och Sverige visar exempelvis att bögar tjänar tio 10 och 25 procent mindre än heterosexuella män. So much för rosa pengar?

Det här är inte bara en kritik mot den traditionella vänstern. Queerrörelsen i Sverige har en god koppling till feminism, men det är lite sämre med kopplingarna till andra maktordningar. Jag vill se att queerkampen i Sverige börjar röra sig mer åt en radikal antikapitalistisk och anarkistisk politik med husockupationer och en bredare kritik av marknadsföringskrafter och medier som normbevarare.

Queerkampen måste ha en större anknytning till en bredare solidaritetsrörelse inom exempelvis klimatfrågor, asylrätt och klasskamp, något som redan hänt i Berlin och Köpenhamn.

Intersektionalitet är inte ett fint teoretiskt ord, utan även en praktik.
I sin tur måste den traditionella vänstern börja se normer som en maktordning. De måste dels börja se att normer har materiella konsekvenser, men än mer så måste de se att maktordningar inte alltid går att mäta enbart materiellt. Diskriminering och utanförskap har många ansikten och vänstern måste själva börja arbeta med att utmana heteronormen, för att dra undan mattan för uppdelningen i män och kvinnor, och andra normer. Det behövs också en queeranalys för att förstå hur kapitalismen fungerar i dag.

Vänstern är redan i dag en mångrörelsevänster som spretar. Det är något vi bör omfamna och utvecklas i, för den det är effektivast om vi alla går i en riktning-vänster som flera debattörer önskat sig är inget annat än exkluderande och förenklande. Och jag vill inte ha en revolution som baserar sig på en förenklad analys.

Alexander Alvina Chamberland

VECKAN JA&NEJ

JA! Queertopiafestivalen den 22–25 juli har bokat Chicks on Speed, Yo Majesty!, Maud Lindström, Vicious Irene och Elenette! Biljetter finns på www.queertopiafestivalen.se/biljetter.

NEJ! P3 Guld-galan, Åtta av nio pristagare var män. Det är dags för en revolution mot mansdominansen i musikvärlden! Nu! Lilith Fair och Queertopia­festivalen är bra första steg från arrangörshåll!