Biståndsviljan hotas

Svenskarnas biståndsvilja är trots finans­krisen fortfarande stor. Engagemanget hotas nu av ­biståndsministerns planer att minska anslagen för informationsverksamhet med upp till 60 procent. Har Gunilla Carlsson genomfört en riskanalys av det beslutet? undrar Afrikagruppernas Lena ­Kalmelid.

Svenskarnas biståndsvilja är fortfarande stor, trots finanskrisen. Det visar Sidas attitydmätning om utveckling och bistånd för 2009. Svenskt bistånd fick under förra året också beröm av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, som i sin granskning bland annat drog slutsatsen att bidrag genom frivilligorganisationer leder till engagemang för utvecklingsfrågor i det civila samhället.

Enskilda organisationer, frivilligorganisationer, folkrörelsebiståndet – kärt barn har många namn, och det konstateras ofta att den delen av svenskt bistånd är effektiv, ger resultat, och i mindre grad än det bilaterala biståndet drabbas av korruption och förskingring. Det finns två viktiga förklaringar till detta. För det första: engagemanget! De svenska folkrörelsernas historia är unik med sin aktivism till stöd för människor som levt och lever under förtryck och fattigdom – motståndet mot fascistregimen i Spanien, Vietnamrörelsen, anti-apartheid­rörelsen, och stödet som nu går till jordbävningsoffren i Haiti, för att nämna några.

För det andra: Solidariteten utgör basen för ett långsiktigt hållbart utvecklingssamarbete, som bidrar till förbättring av människors levnadsvillkor och fattigdomsminskning. Ett utvecklingssamarbete som drivs av en enskild organisation i det civila samhället bygger på partnerskap och närhet – två viktiga faktorer som ökar kvaliteten i, och därmed nyttan av, biståndet.

Biståndsminister Gunilla Carlsson har gjort många ansatser under sin mandatperiod att förändra svenskt bistånd. Hon hävdar att hon tar ett samlat grepp om korruption, hon kräver effektivitet, nytta och tydligare resultatredovisning – åtgärder som naturligtvis är viktiga för trovärdigheten. Samtidigt minskar hon anslaget till svenskt bistånd, något som motiveras med finanskrisens konsekvenser för Sveriges BNP.

Det är lovvärt att stödet till enskilda organisationers utvecklingssamarbete minskas mindre än många andra poster, men desto allvarligare att anslagen för informationsverksamhet minskas med upp till 60 procent. Har Gunilla Carlsson genomfört en riskanalys av de långsiktiga konsekvenserna av det beslutet?

I en krönika i Östgöta Correspondenten tisdag 19 januari skriver Gunilla Carlsson att ”engagemanget behövs”, både när det gäller katastrofinsatser i Haiti och för det långsiktiga arbetet med fattigdomsbekämpning. I sin vision för ”framtidens bistånd” använder Carlsson honnörsord som öppenhet och delaktighet. Det är naivt att inte se sambandet mellan ett gediget informations- och påverkans­arbete, biståndsvilja, delaktighet och frivilligorganisationernas kvalitativa och långsiktiga utvecklingssamarbete på gräsrotsnivå. Det är också naivt att tro att engagemanget kan hållas vid liv om folkrörelsernas verktyg för att informera om och skapa opinion kring millenniemålens problemområden som till exempel hiv, jämställdhet, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), och utbildning för alla, rycks undan. Har Gunilla Carlsson funderat över hur svenskarnas engagemang och biståndsvilja ser ut i mätningar om fem år?

Lena Kalmelid
ordförande Afrikagrupperna