Historisk begränsning

Den borgerliga regeringens förslag till ändrad lagstiftning med anledning av Lavaldomen innebär en historisk inskränkning av de fackliga rättigheterna. Genomförs den kommer olika regler gälla för svenska respektive utländska företag och anställda, vilket öppnar dörren för låglönekonkurrens och social dumpning, skriver Josefin Brink (V).

Både själva sakfrågan och de juridiska turerna i Lavalärendet är nästintill obegripliga för den breda allmänheten. Detta utnyttjar regeringen för att utdela ett yxhugg mot fackföreningsrörelsen under förespeglingen att man ”värnar den svenska modellen”.

I själva verket gör man precis tvärtom. Efter att Lavaldomen föll i EG-domstolen har regeringen inte tagit några som helst initiativ på EU-nivå för att försvara den svenska kollektivavtalsmodellen. Inte ens under det halvår då Sverige var ordförandeland tog regeringen upp den fråga som skakat om fackföreningsrörelsen i hela Europa.

Istället lägger regeringen fram ett lagförslag som går längre än vad som motiveras av domen. Förslaget underminerar inte bara den svenska kollektivavtalsmodellen, utan också föreningsfriheten som skyddas såväl i grundlagen som i Europakonventionen och ILO-konventioner.

I den svenska kollektivavtalsmodellen tecknar fack och arbetsgivare kollektivavtal som reglerar vilka löner, förmåner och andra villkor som ska gälla i branschen. Staten lägger sig inte i hur dessa avtal ser ut, så länge de inte strider mot tvingande lagar. Ur facklig synvinkel är huvudpoängen med kollektivavtal att enskilda individer aldrig ska behöva konkurrera om arbetstillfällen genom att bjuda under varandra i lön, och att löner och arbetsvillkor inte ska kunna användas som konkurrensmedel mellan företag.

Det säger sig självt att en förutsättning för att detta system ska fungera är att det gäller lika för alla. Därför är fackförbundens rätt att vidta stridsåtgärder för att få ett avtal till stånd central. Begränsas den rätten blir det riskfritt för företag att vägra teckna avtal, vilket urholkar legitimiteten i hela systemet. Det är vad som riskerar att ske om regeringens förslag genomförs.
Då kommer företag från andra länder vars anställda tillfälligt jobbar i Sverige inte längre kunna förmås att teckna kollektivavtal på samma villkor som sina svenska konkurrenter. De svenska fackförbundens rätt att vidta stridsåtgärder mot ett utländskt företag kvarstår visserligen i princip, men i praktiken blir den omöjlig att utnyttja.

Regeringen föreslår nämligen att de kollektivavtal facken får kräva av utländska företag ska vara begränsade till ett antal minimivillkor, som ska vara bestämda på förhand. Förhandlingsresultatet är därmed bestämt på förhand. Vidare ska det bli förbjudet för facket att vidta stridsåtgärder om arbetsgivaren kan visa att han eller hon tillämpar löner och villkor som ligger i nivå med eller över denna fastslagna miniminivå.

”Beviset” ska bestå i ett papper som arbetsgivaren visar upp, där löner och andra villkor anges. Fackets möjligheter att kontrollera äktheten i de villkor arbetsgivaren anger är små, och även om facket skulle lyckas luska ut hur det ligger till, är risken stor att företaget redan skickat hem sina anställda den dag fakta ligger på bordet. Inga möjligheter finns då att i efterhand kräva ut den lön de anställda skulle haft rätt till. Utländska arbetare får därmed ett betydligt sämre skydd för sina rättigheter än svenska. De kan inte ens försäkra sig om likabehandling genom att bli medlemmar i en svensk fackförening – enligt lagförslaget ska fackligt medlemskap inte ge utländska arbetare samma rätt som svenska.

Sammantaget innebär förslaget en historisk begränsning av fackens rätt att ta tillvara och företräda sina medlemmars intressen. Vänsterpartiet kommer därför, tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet att begära att lagförslaget läggs på is, eftersom det innebär en inskränkning av den grundlagsskyddade föreningsfriheten.

Lyckas vi därmed skjuta upp beslutet, har vi skapat rådrum för att hitta en lösning på hur de fackliga rättigheterna och den svenska kollektivavtalsmodellen ska kunna värnas mot angrepp från såväl den politiska högern som den allt mer aggressivt nyliberala EG-rätten. Det är en strid arbetarrörelsen inte har råd att förlora.

Josefin Brink
arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet