Alliansens 1 230 dagar

Trötta på bombningarna av den svenska modellen och stölderna av arbetarrörelsens värdeord bestämde sig Stefan Carlén, Daniel Suhonen och Christer Persson för att avslöja alliansen. I Bokslut Reinfeldt lyfter de fram de konsekvenser och intentioner som gömts bakom nyspråk och falska ­vänstervindar. Ett jobb som de tycker att Sveriges journalister borde ha gjort för länge sen.

Varför har ni skrivit Bokslut Reinfeldt?

Christer Persson: För att få bort högerregeringen och för att informera om politiken. Alliansen är en ulv i fårakläder. Man använder en retorik som är vacker med kodord lånade från arbetarrörelsen men genomför den värsta högerpolitik vi någonsin sett. En precisionsbombning av fundamenten i den svenska folkhemsmodellen, utan att varken journalister eller opposition avslöjar det.

Redan våren 2006 gick startskottet för författarsamarbetet. De tre var tillsammans med författaren Susanna Alakoski ute och tog ett glas.

Stefan Carlén: Vad gör ett gäng vänstermänniskor när de är på krogen? Jo, då klagar och gnäller de på media och borgerligheten och på att det såg för jävligt ut inför valet. Eftersom vi gnällde så mycket tyckte Susanna: skriv något då för fan.

Det gjorde de. I augusti 2006 var Åtta år med Reinfeldt färdig. En analys över den politik som alliansen gick till val på och över vilka effekter den skulle ha över två mandatperioder. Nu har fyra år gått och det är dags för ett Bokslut Reinfeldt.

Hur ser det ut i dag jämfört med vad ni spådde för fyra år sedan?

Christer: Värre, de har gått fortare fram. Sverige förändras i en snabbare takt än vi kunde förutse. Vi pekade ut riktningen men kunde inte ana att de skulle sänka skatterna med hundra miljarder kronor. Det var ju astronomiskt, det kunde vi aldrig tänka oss. Och nu går de vidare.

DEN SVENSKA MODELLEN
Alliansen säger sig numera värna den svenska modellen. Lögn, säger författarna, i realiteten håller alliansen på att rasera välfärden.

Stefan: Vi kan bara konstatera att deras politik leder till en nedmontering av vår svenska välfärdsmodell, en försvagning av fackföreningsrörelsen, en utökad låglönesektor, minskade omfördelningar, större klyftor och ökade privatiseringar på alla områden. Vilket är vad Moderaterna tidigare alltid argumenterat för. Men de lyckades aldrig vinna några val på det.
Daniel Suhonen säger att det finns en folkbildande tanke med boken: att formulera en enkel men analytisk förklaring av den svenska modellen. Författarnas definition bygger på att modellen består av tre hörnpelare: partsrelationen på arbetsmarknaden, vilken till stor del är beroende av en hög facklig organisationsgrad; det obligatoriska och generella socialförsäkringssystemet, baserat på inkomstbortfall; skattefinansierade välfärdstjänster som barn- och äldreomsorg, skola och sjukvård, ofta i offentlig regi.

Tror ni att folk i allmänhet vet vad den svenska modellen innebär?

Christer: Inte i detalj, det kan man inte begära. Men om du frågar människor så är alltjämt en kompakt majoritet för att staten och den offentliga sektorn ska ha ansvaret. Då måste det finnas en viss medvetenhet om hur det fungerar i stora drag. Däremot tror jag att det skett en försämring i takt med att utbildningen inom arbetar- och fackföreningsrörelsen har försämrats. Under 1980-talet fanns det betydligt större medvetenhet.

Daniel: Säkert 80 procent skulle säga att det är en bra modell. Men jag tror inte att många skulle kunna förklara den svenska modellen rent tekniskt.

Christer: Om alliansen skulle ha gått fram med en rå politik utan dimridåer och attackerat och sagt: vi ska slakta det här, då hade de inte haft en chans. I alla nordiska länder som har den här modellen så har socialdemokratin vunnit för att man väldigt tydligt försvarat och utvecklat den. I takt med att socialdemokratin försvagats har man haft en mer grumlig och otydlig inställning till det här med välfärdsstatens ambitioner och hur mycket skatt man måste ta ut för att betala en generös välfärd för hela folket.

LÅGLÖNESEKTOR

Daniel: Alliansen säger att de är moderna men för mig bygger de det gamla fattigsamhället. De cancersjuka ska stå med mössan i hand, de arbetslösa ska pressa ner lönerna för sig själva och andra. Vad är det för jobb de stimulerar fram? Alla riktade insatser mot ungdomsarbetslösheten är borta, istället har till exempel McDonald’s fått flera hundra miljoner i sänkt arbetsgivaravgift, vilket inte lett till ett enda jobb. Sedan har vi det här med de avdragsgilla pigorna.

Christer: Huvuddelen av dessa tjänster köps av dem som har inkomster på 400 000 och mer.

Daniel: Vi har haft en progressiv statlig beskattning som omfördelar genom att ta från de rika och ge till det allmänna. Nu sänks istället skatterna jättemycket och de återstående pengarna går till att subventionera gräsklippning i Täby medan vårdbiträden och barnskötare blir avskedade. Det är en skattesubvention för de mer välbeställda.

Stefan: Byggandet av en större låglönesektor inom framför allt den privata tjänstesektorn är ett av de tydliga syftena med politiken. De skapar en reservarmé. 500 000 har fått lämna
a-kassan, då öppnar sig en arbetsmarknad där man erbjuder heltidsjobb för 8 000 i månadslön.

MEKANISMER
Stefan: Den är finurlig den här politiken, den innehåller mekanismer för att ändra sociala värderingar, för att skapa rädsla och oro. Vi frågar oss i Sverige hur italienarna kan rösta på Berlusconi om och om igen, på Thatcher. De har skapat samhällen som reproducerar sig själva i den här rädslan.

Daniel: Borgarna bygger ett samhälle som gör folk borgerliga. Socialdemokratin byggde på 1930-, 40- och 50-talen en offentlig sektor som gjorde att folk tyckte att det var bra att betala mycket skatt och lösa saker gemensamt. Nu gör alliansen tvärtom, mycket medvetet och skickligt.

Christer: Drygt en tredjedel har privat a-kassa eller sjukförsäkring idag. Man har fått medelklassen rädd, de känner att de inte kan lita på den offentliga sektorn. ”Vi måste se om vårt hus.” Och det gör de som har råd. Vi har en a-kassa idag som är bland de sämsta i Europa, bara tio procent av de heltidsanställda har 80 procent ersättning.

Stefan: Om man tittar på dem som tvingas gå över till a-kassan från sjukförsäkringen så saknas många. Var tar de vägen? De har inte längre rätt till vare sig sjukersättning eller a-kassa. Sannolikt är de så sjuka att de inte orkat med hela processen. Vad händer nu? Ja, de kan inte betala hyror, blir vräkta. Vi kommer att få en grupp extremt utsatta människor som vi inte vet var de finns i välfärdssystemet.
 
MEDIEKRITIK

Daniel: Är det vi som ska göra det här, en överarbetad utredare, en heltidsanställd redaktör och Stefan som jobbar som sju hästar på Handels. Vad gör Sveriges journalistkår? Varför granskar inte DN alliansen? Vad säger de, vad står de för, vad vill de? Det räcker att gå in på alliansens hemsida så har man alla rapporter, det är bara att läsa rakt av.

Har det med ägarförhållandena inom media att göra eller är det de enskilda journalisterna som är problemet?

Daniel: Det finns en berättelse, framför allt i förra valet, om att sossarna är trötta och Göran Persson är seg. Jag tror att journalister vill ha något nytt att skriva om. Nya bilder.
Stefan: Ägarförhållandena påverkar alltid långsiktigt.

Daniel: Hade det funnits en jättestor socialdemokratisk morgontidning så hade oddsen varit bättre. LO-tidningen har gjort en del. Och Flamman och Arbetaren och ETC.

Christer: Jag håller med i kritiken mot ekonomijournalister. De hyllar börsen och finansmarknaden utan någon allvarlig kritik. Jämfört med Sverige förs i USA en hård debatt som innehåller mycket kritik mot finansmarknadens sätt att fungera.

OPINIONSBILDNING

Christer: Vi kände på oss att det var något nytt som hände. Det var nu eller aldrig för borgarna. De kan förlora i höst men då har de redan gjort det som de längtat efter i 50 år. Socialdemokraterna trodde inte att alliansen skulle kunna genomföra den här radikala politiken. Gamla borgerliga regeringar har inte orkat göra det.

Varför var det möjligt den här gången?

Daniel: Tidigare har Moderaterna balanserats av lika stora eller större mittenpartier. Nu har vi fyra högerpartier där vissa profilerar sig som ännu mer företagarvänliga, mer skatte­sänkarvänliga, mer repressiva eller mer homofoba än Moderaterna. Det har bidragit till den falska, lögnaktiga bilden att Moderaterna gått åt vänster, vilken en enig mediekår bara har köpt i sex år.

Christer: För mig är det surrealistiskt. Vad är jag i för Kafkavärld, när jag hör att de kallar sig det nya arbetarpartiet. Först att man är så fräck att man gör det och sen får det fäste i opinionen. Hur i hela friden har man kunnat göra det?

Är högern skickligare på att ­marknadsföra sin politik?

Stefan: De har ju ett jätteövertag i media. När det gäller PR tror jag att mycket som funkar hos borgerligheten inte funkar hos vänstern.

Christer: De är oerhört fräcka, det får bära eller brista. Vi har mer politisk moral och en mer utvecklad känsla för att debatten ska föras med blanka vapen.

Hur ska vänstern nå ut?

Christer: Vi behöver agitatorer som tar sig an den ideologiska striden i viktiga frågor som fördelningspolitiken, välfärdsstaten och kampen för full sysselsättning. Vi måste vara mer på hugget än tidigare. Det är tyst idag och tystnaden är farlig.

Stefan: Vi är svaga på medie­sidan men starka i folkrörelsearbetet. En mer folkbildande ambition är på väg.

Varför har vänstern varit så passiv?

Christer: Sedan 1980-talet har vi anstormats av en nyliberal våg och socialdemokratin har påverkats. Nu befinner vi oss i ett vakuum, vågen har ebbat ut men vi har inte slagit tillbaka med någon kraftig vänstervåg ännu. Det finns en osäkerhet inom socialdemokratin över hela Europa. Det finns också en tveksamhet om politikens inriktning: ska vi försvara välfärdsstaten, klarar vi ett högt skattetryck? I Norge tvekade man också tidigare men nu är Stoltenberg konsekvent i försvaret av den nordiska modellen. Därför vann de valet.

MÄNNISKORNA OCH POLITIKEN

Har människor förändrats?

Christer: Svårt att säga. Den svenska modellen har stöd även om det sker en uppluckring. Våra motståndare har blivit starkare. Vi befinner oss i samma läge som marknadens och borgerlighetens företrädare gjorde på 1960-talet. Överallt, även i Latinamerika, har vänstern dåligt självförtroende. Det hänger kvar och det måste kanske till något mer för att vänstern ska våga gå till anfall. Vi visste vad vi ville efter kriget, idag har vi ingen egen berättelse.

Stefan: Människor blir rädda för att deras barn inte ska gå i en bra skola, att deras gamla mamma inte får bra vård inom äldreomsorgen, osäkerhet över att drabbas av arbetslöshet… De tvingas att betala delar av det här privat och börjar känna att de hellre vill rösta fram en politik med lägre skatter så att de har råd att betala privat. Vi vill att människor ska förstå att vi måste välja samhälle och att vi måste vara beredda att betala för det.

Är människor mer individualistiska idag och känner sig därför inte hemma inom vänstern?

Christer: Sociologiskt sett är individualismen mer utbredd än på mycket länge. Men individen är inte ensam stark, det förstår människor. Varje individ behöver under någon period i sitt liv stöd och solidaritet som sträcker sig längre än vad som är möjligt att få från enbart familjen. Det vi har missat är att inom ramen för den offentliga sektorn ge ökade valmöjligheter. Till exempel inom sjukvården måste man ge större möjligheter till olika behandlingsmetoder. Jag tror inte att människor vill ha ökade valmöjligheter på bekostnad av jämlikhet eller till priset av stora klyftor. Jag tror att människor är solidariska individer, när det kommer till kritan.

EN RÖD-GRÖN VALSEGER

Vilka fallgropar ser ni inför valet?

Christer: Varje gång socialdemokratin tar ett steg tillbaka och inte är tydlig. Vi måste ställa vårt alternativ mot deras och avslöja dem. Politik måste uttryckas i skillnader.

Stefan: Börjar man fega så försvagas man. Ta Tyskland till exempel, där socialdemokratin gått bakåt så fruktansvärt mycket. De gick med på att föra en i mycket högerpolitik.

Christer: Eller att folk blir likgiltiga och lägger sig på soffan och tänker att det inte spelar någon roll vad de gör.

Stefan: I de länder där vänstern blir otydlig och drar mot mitten får vi de här höger­populistiska invandrarfientliga partierna. Det innebär att det slås in en kil i den vanliga klasspolitiken. Det kan vara en riktigt stor fara.

Vad måste en röd-grön regering förändra? Vad får de inte göra?

Stefan: Boken är ett rasande försvar för den svenska modellen. Det är ingen partipolitisk bok. En del av den kritik vi riktar mot alliansen faller också på tidigare regeringar.

Daniel: Taken i sjukförsäkring och a-kassa måste höjas annars eroderas stödet från dem med höga arbetarlöner och tjänstemän.

Stefan: Socialdemokraterna höjde inte heller taken i a-kassan och lät den därmed försvagas. Man släppte också loss mycket av krafterna för mer marknad i välfärden.

Christer: Vi måste hela tiden vara en vital rörelse och föra en framtidsdebatt. Vi får inte fastna och bli förvaltare. Vi måste alltid vara ett reformistiskt parti, ha samhällskritiken, se bristerna och försöka lösa dem. Och inte tro att folk kräver allt för mycket, de förstår att det kommer att ta tid att lösa stora samhällsproblem.

Stefan: Det handlar inte om att återställa utan om att bli ännu mer offensiv, för det var ju inte bra 2006.

Christer: Vi måste försöka komma tillbaka till full syssel­sättning, där har vi inte varit sedan 1990, alltså innan den förra krisen. Det har vi ännu inte någon politik för tycker jag.

Stefan: Vi kan prata mycket om misstag som gjordes 2002 och 2006 men det blir en egen bok…

Hur har ni personligen påverkats av alliansens politik?

Christer: Vi tillhör de privilegierade. Vi har fått skattesänkningar och är friska.

Stefan: Jag är frisk och har jobb. Men personligen kan jag betala så oerhört mycket mer för att få gå ut i ett jämlikt samhälle.

Vad innebär fyra år till med ­alliansen?

Christer: Det är ett riktigt skräckscenario. Då kommer de att fortsätta sänka skatterna, rusta ner välfärden och försvaga löntagarnas ställning.

Helena Gustavsson


Framtida konsekvenser av allians­ens politik, enligt författarna:
Större klyftor i samhället
Utbredd låglönemarknad
Försvagade fackföreningar
En genomprivatiserad och marknadsstyrd offentlig sektor
Låga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna, de som har råd tecknar privata försäkringar
En kultur- och bildningssektor mer styrd av kommersiella intressen
Ojämlika möjligheter att utöva demokratiska rättigheter
Minskat valdeltagande och tilltro till politiken