Det ruttna i Röda korset

Jag såg gamla FP-ledaren Bengt Westerberg säga i TV att Röda Korset nog klarar skandalerna efter svindeln inom organisationen, att allmänhetens förtroende finns kvar. Hans bevis var Haiti-insamlingen.

Världens största katastrof på lång tid blev det som gjöt olja på vågorna, Röda Korset klarar sitt rykte eftersom hundratusentals drabbats och svenska folket vill hjälpa till.
Det där är faktiskt ett typiskt tankesätt för ledningen inom Röda Korset. Hur stora skandaler man själv än är inblandade i så vet man att själva behovet av stöd till katastrofer och insatser under krig, gör att man kan skaka skandalerna av sig.

Eftersom organisationen är ”försäkrad” så har dessutom inga pengar egentligen förlorats, säger man om Johan af Donners stöld.
Det där är ju ren lögn.
Försäkringar kostar.
Undersökningar kostar (bara revisionsundersökningen kostar 340 000 kronor). Och ledningens oförmåga att agera – man har känt till att skumheter pågått i några år – kommer att kosta. Inte ledningen såklart. Men de som bär organisationen.

Röda Korset bärs inte av generalsekreterare och ordföranden och andra i styrelsen. De är överbetalda före detta politiker och direktörer som använder organisationen som ännu en miljoninkomst inför den kommande pensioneringen.

Jag har mycket mycket lite förtroende för dem och jag vet att de i själva verket hellre tystar ner skandaler och fyffens och slarv, än redovisar det öppet.
Denna gång gick det inte att gömma.

Röda Korset är egentligen tre helt olika organisationer. Dels en halvstatlig byråkrati, internationella och nationella ledningar och utredare och PR-människor som utgör organisationens tärande avdelning. Det är dem du ser i rutan då och då.

Dels en folkrörelse av framförallt äldre kvinnor runtom i Sverige som i ett lokalt och ständigt pågående arbete samlar in pengar, arbetar med sociala stöd och organiserar enkla möten. Den här rörelsen ser karriäristerna ner på, det sägs rätt trista saker mellan skål och vägg när lokalverksamheten nämns. Och visst finns det en slags självuppfyllande roll i en rörelse, liksom i alla andra sammanslutningar. Möten som mer handlar om kaffe och samvaro än krigslindring. Men samtidigt skulle inte Röda Korset existera eller få alla sina arvspengar om inte denna rörelse fanns i botten.

Den tredje delen av organisationen är det internationella biståndsarbetet, alltså det där som sker i krigszoner och svältkatastrofer. Människor som sliter dag och natt för att lindra nöd. Det här är professionella biståndsarbetare, många gör fantastiska insatser.

Jag jobbade åt Röda Korset på 80-talet. Det började med ett stort studiepaket åt just de där lokalorganisationerna (jag gjorde form och bilder), och sedan blev det arbete med redaktörer på tidningen Apropå Röda Korset. Jag är ju grafiker från början, jag minns att jag gjorde Sveriges första sidombrytna tidning då på slutet av 80-talet, vi på ETC hade skaffat en Mac som kunde göra hela sidor och knåpade i programmet Ready Set Go. (Tyvärr kunde inget tryckeri få ut sidorna så vi fick klistra och klippa i efterhand i vilket fall…)

Vi arbetade i en liten butik på Luntmakargatan i Stockholm. Det varade några år, men så en dag klev Johan af Donner in på kontoret. I motsats till de kvinnliga redaktörerna kände han sig nog lite bortkommen. Han hade blivit mellanchef på informationsavdelningen och det tog bara några månader innan han bytte underleverantörer, det var lite konstigt, de nya var varken kända eller billigare, men nu anar vi ju varför.

Nej, det gick inte att jobba med dem längre, det här var före Stureplan blev ett namn på vad PR-industri och reklam stod för, men samma attityd till pengar och människor fanns redan då.
Folkrörelsen var för en ny fräck borgerlighet en karriärsväg mot det ljuva livet. Så länge man samlade in mycket pengar fanns det smulor att plocka upp som kunde vara som guldklimpar.
Insamlingsindustrin blev en miljardindustri i Sverige.

De flesta som skott sig har gjort det på laglig väg. Höga konsultarvoden och orimliga löner och så alla dessa konferenser i inspirerande miljö. Långt, långt bort – i en annan värld – har vardagsgnetandet i lokalorganisationerna pågått.

Jag känner faktiskt bara förakt för de här människorna som förvandlat bistånds- och fredsorganisationer till big business.
Samtidigt behöver världen verkligen akuta hjälpinsatser.
Självklart kommer jag – liksom många andra som chockas över katastrofens omfattning på Haiti, skänka pengar för att göra det lilla man kan.
Men jag ger till Läkare utan gränser (plusgiro: 90 06 03-2).
Det finns kanske hycklare även i en sådan organisation.
Men jag slipper se dem på TV.

Johan Ehrenberg


Bäst just nu
Är att oppositionen äntligen börjat agera opposition. Att förbättra sjukförsäkringen är en första självklarhet.

Sämst just nu
Är att jag får höra hur denna självklarhet i SVT presenteras som taktik och röstfiske inför valet och hör ”analytiker” som Mats Knutsson undra hur det ska betalas. Herregud. Sjukförsäkringen är redan betald! Systemet går med överskott. Att alliansen använt dessa pengar till skattesänkningar är den stora skandalen, inte att oppositionens alternativbudget ännu inte är skriven.

Helt okej
Mästarnas Mästare – jag gillar ju inte sport (det tog många år innan jag fattade att det verkligen är så) men tittade ändå på den här leken för att det är så många harmlösa minnen och lustiga småtrevligheter som blandas med absurda tävlingar om att räkna antal trappsteg. Mästarna blir lite vardagligt mänskliga när kampen handlar om sådant vi alla kan leka på en sommarstrand. Sport är bäst när utövarna har slutat tävla som om världens viktigaste sak var en hundradel och en medalj.