Minareten i Marbella

Det var den vackraste väckarklocka jag någonsin väckts av, minns Maria-Pia Boëthius.

Vad händer egentligen i Europa? Och med dess människor? Schweiz röstade i söndags ja till ett förbud mot minareter, bönetorn på moséer. Inför detta känner jag sorg – och ett slags fasa. Hur står det till med religionsfriheten? Själv är jag uppvuxen med en kristen, protestantisk pappa, en fantastiskt radikal sådan. Han är död och jag är glad att han slipper uppleva detta; det skulle ha gjort honom förtvivlad. Ekumenik, tolerans, insikten att det finns många olika vägar som bär till den gud han trodde på ingick i hans djupaste övertygelser.
Men det som oroar mig ännu mer är en djupt personlig upplevelse, som jag inte riktigt vet hur jag ska berätta, eftersom jag är trött på allt privatbabbel. Men jag ska försöka.

En gång tog vi in på ett hotell i Marbella i Spanien, den människa som då stod mig närmast i världen och jag. På morgonen vaknade vi av ett helt okänt ljud, ett långdraget, underbart vackert utrop och mässande. När man precis vaknat vet man inte var man är, särskilt inte om man är på resande fot, uppvaknandet blir till ett äventyr. Vad är detta som väcker mig på denna nya plats på jorden? Vi hade kommit mitt i mörka natten och vi hade alls inte hunnit se oss omkring, utan dråsat direkt i säng. Vi tittade på varandra, sömniga och nyfikna, och sedan gick vi ut på balkongen och fick syn på denna underbart vackra minaret varifrån mässandet kom.
Det var på 1980-talet, och det var den första minaret jag sett eller hört i Europa och jag kände mig lycklig och glad till mods, det var den vackraste väckarklocka jag någonsin väckts av; och insikten att vi fick ta del av denna rit, helt plötsligt i Marbella, fick mig att känna att världen var på väg mot något bättre, något spännande, något ”integrerat”.
Böneutropen från minareten som så småningom blandades med kyrkklockorna från den katolska kyrkan – det var söndag – berättade för mig om en ny tid av tolerans och skönhet, liksom för min älskade. Hela denna dag var vi otroligt uppiggade av att befinna oss i en spännande värld som denna. En minaret i Marbella. Vilken gåva.

Några år senare befann jag mig i Banja Luka, den vackra staden i det land som numera heter Republika Srbska i Bosnien. Första dagen stötte jag på en helt oväntad gräsmatta, ungefär som om det funnits en stor gräsplätt mitt på Kungsgatan i Stockholm. Mina radikala vänner i Banja Luka – såklart serbiska, bosniska och kroatiska kvinnor, som vägrade att gå med på någon form av etnisk rensning utan istället bildat en gemensam, feministisk, störtblandad kampgrupp, understödda av Kvinna till kvinna från Sverige – berättade att där funnits en moské och en minaret. Men den hade, liksom åtta andra, några 600 år gamla, sprängts sönder och samman under kriget. En av kvinnorna, en katolik, berättade att hon hela sitt liv vaknat av böneutropen från minareten och att hon saknade dem mycket, att de varit själva tryggheten i Bosnien och Jugoslavien för henne, mångfalden och toleransen.
Schweiz har inte sprängt minareter, men denna folkomröstning är samma andas barn. Och kalla kårar går utför min rygg.

Många år senare, när den som stod mig närmast en gång inte längre stod mig närmast, som livet är – skilsmässa helt enkelt – mötte jag honom på en kaféterass. Hans nya partner var högerpolitiker i Schweiz och arbetade stenhårt för ett ”ja” till förbud mot minareter i Schweiz. ”Och vad tycker du?” frågade jag den en gång älskade, med tanke på den förunderliga morgonen och dagen i Marbella.
”Minareter ska vi inte ha här”, sa han. ”Klart man ska rösta ja till förbudet.” En gång var han en människa, som skulle ha slagits för rätten för muslimer att uppföra minareter i Schweiz. Vad är det som hänt i sinnena hos européer, som han? De flesta muslimer i Schweiz kommer från ex-Jugoslavien. De flydde från till exempel Banja Luka där deras minareter och moskéer utplånades i eldhav, flydde till det, som de trodde, tolerantare Schweiz, där de skulle slippa förföljas för sitt sätt att utöva att tro.

Den här tiden börjar alltmer påminna om mellankrigstiden, den mellan Första och Andra världskriget. Kriser avlöser, nu som då, varandra. Framtiden känns osäker. Under mellankrigstiden började man på ett fullkomligt groteskt sätt kanalisera människors missnöje mot judarna. Men inte ens då förbjöd man synagogor. 1938 började man bränna ner synagogor i Tyskland. Partier bildades runtom i Europa, vars makt- och affärsidé var att hetsa mot judar och ge dem skulden för kriser och otrygghet, som människorna då upplevde. Judarna var lika oskyldiga till 1930-talets kriser, som muslimerna är oskyldiga till dagens finans- och klimatkriser. Men det är alltid ”lönsamt” att skapa syndabockar och den ekonomiska och politiska makten brukar visa sig feg, misstänkt tacksam för att några andra ”andra” får bli syndabockar och måltavla för det hat och den frustration, som helt andra mekanismer och ideologier skapat.
Subprimekrisen – räntekrisen – som nästan sänkte världen är helt och hållet omuslimsk, eftersom de är emot ränta. Inga grisar plågas till döds av muslimer, helt enkelt därför att de inte äter grisar, lika lite som ortodoxa judar. Det finns idéer om generositet och fördelning bland muslimer som är helt ljuvliga, men om dem hör vi nästan aldrig talas.
Vår tid ”slår följe” med fanatikerna och vålds- och krigsgalningarna, som påstår sig företräda världens muslimer, och dömer ”alla” efter dessa makthungriga dårar. Medan min erfarenhet är att ”verklighetens folk” bland muslimerna är kraftigt positiv. Det finns idiotiska trossatser i islam, precis som i kristendomen; med tiden eroderar de, om våra muslimska svenskar och muslimska schweizare inte isoleras och brännmärks som annorlunda och hotande.

Jag tycker mycket om minareter, de tillför en poesi till vardagen, tanken att någon begåvad tar sig upp i ett torn och mässar, ett slags helig rap, några gånger om dygnet finner jag underbar och berikande, en slags världsmusik, som jag gärna vaknar till, liksom min katolska väninna i Banja Luka. Men jag skulle vilja se en stor mängd kvinnliga böneutropare; och om vi inte stigmatiserar våra muslimska svenskar och schweizare kommer de att komma.

Maria-Pia Boëthius