Afghansk repris

Washington såg Berlinmuren falla och har allt sedan dess försökt sprida proamerikansk demokrati av västerländsk modell. Men nationsbyggandet fungerar inte. Afghanistan är senaste exemplet.

När det nu har gått 20 år sedan Berlinmuren föll, är USA på god väg att förlora kriget i Afghanistan, ett land som indirekt bidrog till Sovjetunionens sammanbrott. Där koalitionens styrkor idag bekämpar talibaner och al-Qaida, slogs sovjeterna på 80-talet mot mujaheddin, en muslimsk armé med frivilliga som Moskva kallade terrorister.
Det anti-sovjetiska jihad, ett brutalt krig finansierat av CIA och saudierna, blev för dyrt för det bankrutta Moskva. Under en smärtsam och förnedrande rerätt lämnade i februari 1989 de sista soldaterna Afghanistan, bara några månader före hela systemets kollaps.
Utan det nederlaget skulle vi kanske inte ha kunnat fira Kalla krigets slut. Och häpnasväckande nog tycks det centralasiatiska landet ytterligare en gång forma vår framtid.

Det är paradoxalt att en supermakts begravningsplats blir en annans slagfält. Det är ännu mer ironiskt att USA, som utnyttjade mujaheddin och detta djupt fientliga land för att besegra Sovjet, kan komma att drabbas av samma öde. Likheterna mellan de två krigen är otaliga.
Sovjetiska generaler krävde ständigt utökade trupper för att kunna kontrollerade landet, eftersom att deras jämförelsevis högteknologiska krigsmaskineri inte fungerade mot den svårfångade fienden. USA:s armé står, 20 år senare, inför problemet att vanlig strategi inte ger önskat resultat. Alla framgånger visar sig vara illusioner. Redan de sovjetiska generalerna märkte att det är meningslöst att erövra en by. Dagen därpå är det återigen terroristerna som behärskar gatorna. Talibanerna är lika obestämbara och undflyende som någonsin mujaheddin. De flyr upp i bergen när det skymmer för att morgonen därpå vara tillbaka och strida.
Både grupperna använde respektive använder sig av gömda sprängladdningar, apterade längs de stora vägarna. Mujaheddin fokuserade på pansarbrytande minor, medan talibanerna spränger patrullerande soldater och civila med hemmagjorda bomber.
Krigets geografi är även den påfallande lik, i den mening att striderna under jihad mot Sovjetunionens ockupationsarmé framför allt ägde rum i landets södra delar, nära gränsen till Pakistan. Mujaheddin tog skydd i Waziristan – bergsregionen i nordvästra Pakistan – där idag talibanerna och al-Qaida har sina högkvarter. De flesta Sovjet-soldaterna stupade i Kandahar och Helmand-provisningen, våldsamma områden även under det nya Afghanistan-kriget.

Kanske är den mest slående likheten mellan krigen ändå deras slutmål: Transformera landet till vänligt inställt och med ett politiskt styre direkt karbonkopierat från den invaderande supermakten. 20 år tillbaka ville Moskva att Afghanistan skulle bli en sovjetisk satellitstat, idag vill USA ha en demokrati av västmodell.
Det är en farlig övning i nationalsbyggande.
Fram till att muren föll, hade USA varit försiktigt vad gäller sådant; dock hade två av Washingtons tidigare försök, att förvandla de besegrade länderna Tyskland och Japan till allierade, varit framgångsrika (även om det var först i och med den tyska återföreningen 50 år senare som arbetet slutfördes). Men murens fall visade att demokrati kan vara en mäktig kraft vad gäller att få andra länder att dela den amerikanska världsbilden. Möjligen kom man fram till att demokrati var det mest kraftfulla vapnet i arsenalen efter att ha sett hur européer rev ned murens betong med sina bara händer, allt för att nå fram till vänner och släktingar på andra sidan av Kalla krigets förkastning. Det kan förklara hur Washington kom att ägna sig åt nationsbyggande.
2003 visade en studie från Rand corporation att 41 av de totalt 55 internationella operationer som USA företagit sig sedan 1945, har ägt rum efter 1989. Polisiära interventioner har alltid följts upp av nationsbyggande. Och resultaten är usla.
1993 kallade Washington hem soldaterna från Somalia, 1994 motsatte man sig att låta en internationell styrka återställa ordningen i Rwanda. Man tvekade innan man gjorde europeiska styrkor sällskap i Bosnien och innan man engagerade sig i Kosovo. Men varje gång USA faktiskt gjorde något, var den
”USA-ledda interventionen mer omfattande och mer ambitiös än dess föregångare”, enligt Rand-rapporten.

George W Bush kritiserade Bill Clintons försök att sprida västerländsk demokrati, men efter 11 september beordrade han en storslagen, nationsbyggande plan för både Afghanistan och Irak. Ingen av presidenterna efter Kalla kriget – inklusive Barack Obama – har förstått att nationsbyggande inte främst handlar om ekonomisk rekonstruktion, utan snarare om politisk omvandling. Amerikanerna gör samma misstag som sovjeterna. USA har misslyckats med att installera livsdugliga demokratier i Somalia, Haiti och Afghanistan, eftersom dessa tre länder är etniskt, socioekonomisk och stamkulturellt delade. Västerländsk demokrati kan mycket väl vara fel modell för Afghanistan.
Sovjetunionen krackelerade när dess ekonomiska och politiska grund blev förlegad. Kreml kunde inte modernisera, och det olyckliga kriget i Afghanistan avslöjade detta. Moskva skulle aldrig ha involverat sig.
Nu kan Washington råka ut för samma sak om man begränsar sin modernisering enbart till valet av Barack Obama, den förste färgade presidenten, som kampanjade med ett löfte om förändring.
Vad som behövs är en frisk, ny ansats när det kommer till att erbjuda fred och välfärd till länder som är fundamentalt olika våra egna.

Loretta Napoleoni
Italiensk författare, journalist och ekonom som är översatt till svenska med en rad titlar, senast
Skurkkapitalismen (Leopard förlag)
Översättning: Andreas Gustavsson