Så räddar vi klimatet

Vi i den rika världen har sedan 1800-talet levt över våra tillgångar och skapat en livsstil, kapitalistisk, som går ut på tillväxt och förödande överkonsumtion.

Vad ska vi jämföra med? Jag inser att de flesta av världens ödestimmar drunknat i informationsvansinnet; vem minns Wienkongressen, Locarnofördraget, Versaillesfreden, Jaltakonferensen och så vidare? Omstörtande och ofta olycksaliga beslut, fattade på konferenser av ”stora män” åt världen och dess inbyggare.
Nu ska samma sorts stora män bestämma – i Köpenhamn, på klimatmötet, 7 till och med 18 december – om världen ska tillåtas gå under fort eller långsamt eller inte alls.
Vi i den rika världen har sedan 1800-talet levt över våra tillgångar och skapat en livsstil, kapitalistisk, som går ut på tillväxt och förödande överkonsumtion. Redan för 20 år sedan läste jag att av allt som tagits upp ur jorden hade 90 procent tagits upp efter Andra världskriget. Vidare har vi exporterat denna livsstil till resten av världen som den enda vägen till lycka och med hjälp av TV och internet och kapitalets globalisering och ett och annat krig har exporten gått i raketfart.
Självfallet vill miljarder ”andra” ha bil och badrum och dator och bra utbildning, bli lyckliga ”som vi”, ha det bra, slippa lida och slippa slita sig sönder och samman varje dag eller dö av undernäring eller av hos oss botbara sjukdomar.

Det är de facto vi i den rika världen som förstört planeten, eller inlett förstörelsen genom vårt sätt att leva. Det är vad ”de andra” säger, utvecklingsländerna eller Syd eller vad vi föredrar att kalla dem. Det är lätt som en plätt att förstå. Vi förstörde världen och nu kräver vi att alla ska dela bördan för att återställa den och göra den livsduglig igen under det att vi, de rika, inte ska behöva göra avkall på vår livsstil.
Då säger Syd: ”Men hallå! Ni förstörde världen, ni får lov att ta på er skulden och betala för att världen ska bli levbar i framtiden! Vi tänker försöka utrota fattigdomen i våra länder och skapa anständiga liv, under tiden får ni ta av era omätliga rikedomar och fixa det här!”
Men det vill inte våra ”stora” män, sådana som Fredrik Reinfeldt och Nicholas Sarkozy och Silvio Berlusconi och Barack Obama. Jag kan tänka mig, efter att ha läst Obamas memoarer, att han egentligen vill, men att han är ”förhindrad” av sitt ämbete.
De som redan drabbas allra värst av klimatkrisen är jordens fattiga kvinnor, de som ska bestämma i Köpenhamn är en liten klick rika män. De reser dit för att bedriva vad som kallas ”realpolitik”, ett täcknamn för att behålla varandras egon uppblåsta, fastställa hierarkier mellan sig och inte störa varandras maktbalanser och omvalsmöjligheter.
Det är också mediernas spel, dessa medier utser hela tiden vinnare och förlorare. När exempelvis de allra fattigaste och mest fördömda i USA kanske, kanske får en sjukvårdsförsäkring beskrivs det i alla medier, från SvD och Guardian till CNN som ”en seger för Obama”, inte som en seger för anständigheten och demokratin.
Sättet som världen berättas på just nu gör mig alldeles matt. För tio år sedan talade allt högerfolk om ”nedsippringseffekten”. Bara de rika fick bli rikare på en fri marknad skulle det ”sippra ner” på de fattiga. Idag har vi en miljard människor som är undernärda, fler än någonsin, och det visade sig att det istället handlade om att ”sippra upp” arbetande människors pengar för att rädda kapitalet och kapitalismen. Nuläget behandlas som en ”övergående kris”. Vi är inne i den allvarligaste krisen i planetens historia men de små stora männens förehavanden beskrivs som ett maktspel mellan olika politikerkändisar.

USA är helt och hållet skapat av överkonsumtion, liksom, numera Sverige. Vad dessa politiker vill få oss att tro är att vi kan fortsätta som vanligt, överkonsumera som vanligt, kanske lite grönare och Krav-medvetnare och mer sopsorterande och genom att skaffa oss en miljövänligare bil. Men vad Syd faktiskt säger till oss är att nu är det er tur, nu måste ni skala ner, nu måste ni använda de från oss stulna (kolonialismen) rikedomarna till att ordna upp klimathotet. Vi tänker hjälpa till, säger Syd, men inte med mer än vi förmår. Men politiker, som vill bli omvalda igen, står inte ut med detta scenario; och på sätt och vis är det också vårt fel. Vi borde alla åka till Köpenhamn och demonstrera, men demonstrationen skulle gå ut på att vi skärper oss och överger vår vanvettiga livsstil och hur många är beredda att göra det?
Om de inte lyckas komma överens om något verkligt radikalt i Köpenhamn är det jag kan se framför mig krig; krig om naturtillgångarna, om fördelningen, om vattnet, om själva maten, om oljan, om regnskogarna och fälten där man kultiverar sockerrör för oss, för de rikas bilar. Inte nu, men med tiden. Krig är sådant som de ”stora männen” tar till när deras begränsade världsbild (de bor inuti sin egen prestige) vacklar.
Men jag tänker att människorna, vi som bor på Den Blå Planeten och tycker om att finnas till, denna gång inte kommer att låta dem starta krig. Numera har vi internet. Och varandra, vi har genvägar, som vi aldrig tidigare haft. Vi måste bara vakna upp ur ”the big sleep” – den stora fördomningen. Eller är det Matrix?
”Just det”, sa Spike. ”Människorna har överlämnat all sin förmåga till ett ´dom´. Ni kan inte kämpa emot systemet därför att utan systemet kan ingen av er överleva. Ni har skapat en värld utan alternativ, och nu håller den på att dö…” (Stengudarna, Jeanette Winterson).
Men jag tror att vi har alternativ. Och jag tror att vi kommer att kämpa.

Maria-Pia Boëthius