Missa inte Glee

Den nya high school-serien Glee är en till synes trivial amerikansk tonårsserie ackompanjerad av pop -och rockdängor. Men under ytan bubblar politiska diskussioner som gör den vänder sig lika mycket till vuxna, skriver Johanna Koljonen.

Bara två månader efter sin amerikanska premiär börjar musikal-TV-serien Glee nu i Sverige. Den är en relativt förutsägbar historia om en showkör (glee club) i en amerikansk gymnasieskola. Tonåringarna kärar ner sig, lärarna medeålderskrisar och allt sker till tonerna av riviga stämsångsarrangemang av pop-, rock- och musikalkassiker. Överraskningen är att serien är så svår att värja sig emot. Att något så kommersiellt och manipulativt kan vara så politiskt, och så bra.
Utöver sin primära målgrupp på ungdomar mellan tolv och arton har Glee också en annan publik, alla vi som nu i dagarna kommer att fylla svenska kultursidor och TV-krönikor med hyllningar till vad som trots allt är en rätt trivial amerikansk tonårsserie. 90-talets postmodernistiska popkulturgeneration – vi som idag är mellan trettio och fyrtio – slutade ju aldrig konsumera ungdomskultur och det talas bisarrt lite om varför.

Knappast kvalitets-TV
Visst drabbades jag en gång av det starka dramat i 90-talsserien Mitt så kallade liv, men en smak för high school-underhållning går inte att förklara med kärlek till kvalitets-TV: jag följde ju brukssåpan Beverly Hills med samma intensitet. På den tiden var jag förstås väldigt ung och tyckte uppriktigt att Luke Perry var het. Men senare följde jag Buffy och Vampyrerna, Nollor och nördar, Veronica Mars och O.C. utan att fantisera om ett endaste drömbröllop med någon tvålfager idolplanschsnubbe.
Fascinationen är inte ens könsbunden. Gå in på vilken kulturredaktion som helst och fråga vem som älskar The Hills så kommer en 37-årig man i kulturfarbrorskofta att rodnande lyfta blicken från Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker och stammande medge sitt DVD-box-missbruk. Privat älskar samma människor som lyfte in amerikansk kvalitets-TV i finrummet välproducerade high school-fantasier precis lika mycket som Sopranos och Mad Men.
Glee vänder sig från allra första stund lika mycket till mig som till kidsen som älskade High School Musical och dem som bara gillar när det dansas i TV. Serien inleds med en trupp cheerleaders och deras barska tränare, spelad av den storartade Jane Lynch i en av de ondaste, hårdaste komediroller som någonsin skrivits för en medelålders kvinna. “You think this is hard?” fräser hon. “Try being waterboarded.” Precis som i barnfilmer på bio idag innehåller dialogen skämt och kulturella referenser riktade direkt till föräldrarna.

Mitt hjärta dansar
Att kalla en musikalserie med pophits för politisk satir är förstås att ta i, men om den amerikanska diskussionen om tortyr platsar i öppningsscenen är det ändå något intressant som pågår. Handlingen blir en kamp mellan den amerikanska dröm som denna före detta yrkesmilitär lever å både sina egna och cheerleading-lagets vägnar, och titelns flumliberala och inkluderande sång-och-dansklubb, där även de som stammar eller sitter i rullstol är välkomna. Det handlar om vägval i både samhället och livet, en chans för de nördiga att lysa, ses, och älskas. Min inre fjortis smälter när jag tittar, mitt lilla hjärta dansar. Mitt vuxna kritikerego förlåter och rekommenderar: missa inte Glee. Den handlar om oss.

Johanna Koljonen

Fotnot: Glee har premiär i TV4 torsdagen den 12 november klockan 21:00.