Knarket tar över Afghanistan

Erfarenheterna från Colombia visar att massiva militära insatser bara har effekt när ekonomins själva kärna – drogerna – har undanröjts.

Om kriget i Irak går till historien som den konflikt som tvingade Bush-administrationen ned på knä, kan kriget i Afghanistan bli Obamas bananskal. Men den nye presidentens fiende ser allt mindre ut som den gamle presidentens. Under det senaste året har dynamiken vad gäller den afghanska konflikten antagit alarmerande karaktär, som helst skiljer sig från Irak.
En rapport som lades fram i den amerikanska kongressen i september, varnar för att Afghanistan kan komma att bli en narkotikanation. Vägledande för denna metamorfos är den extremt mäktiga opiumkartellen, sammansatt av före detta krigsherrar och kriminella grupper, födda ur invasionen för åtta år sedan.

Det kan mycket väl bli som i Colombia, där terrorism är en väsentlig del av drogaffärerna. Vilket skulle förklara varför al-Qaida förlorat sitt inflytande och, som amerikanerna bekräftar, har svårt att finansiera sig.
FN:s farhåga är att vinst – för droghandlare – har blivit viktigare än ideologi, därav den utbredda korruptionen i landet. Det var likadant i Colombia på 80-talet. Opiumkartellen ”köper” politiker och konsoliderar genom detta sin kontroll över det nationella territoriet. Men till skillnad från colombianska Farc, så involverat i droghandeln att man blev dess milis, hävdar talibanerna sitt oberoende samtidigt som man tjänar opiumkungarnas syften.
Paradoxalt nog är det kriget som möjliggör Afghanistans ”narkotisering”, eftersom det hindrar regeringens myndighetsutövning, vilket skapar ideala förutsättningar för att knyta upp ekonomin till droghandeln och organisera smuggling till västvärlden.



Narko-talibanerna är följaktligen frukten av en bisarr allians mellan terror och droger. Och de har tillräckligt med resurser för att förlänga detta krig bortom gränsen för vad vi västerlänningar tycker är acceptabelt.
Vi ser det i bilderna från ett Italien som sörjer sex av sina soldater, stupade i Kabul. Vi ser det i rapporterna som hävdar att den italienska säkerhetstjänsten betalat talibanerna för att inte angripa italienska trupper. Vi ser det i de mer nyktra reportagen på brittisk TV, där man frågar varför hennes majestärts soldater fortsätter att dö. Och vi ser det i de amerikanska generalerna som forcerar en förstärkning av den militära närvaron. Det är den verkliga faran: Att fienden ska vinna genom att trötta ut oss.
För att kunna förstå det som händer i Afghanistan, och för att kunna tolka de hemliga dokument från koalitionens övre skikt som ibland blir rubriker i våra nyhetstidningar, är det avgörande att hålla ett förstoringsglas över den internationella droghandeln. Då inser vi att fienden är starkare än någonsin, och att den styrkan kommer från en rad ekonomiska faktorer. Den som leder världens mäktigaste militära sammanslutning behöver inte bara män som är villiga att offra sina liv, utan även medel att indoktrinera, beväpna, träna och skydda dem.

I centrum av fiendens krigsekonomi finns opium. Afghanistan tillgodoser 90 procent av världens behov. I år faller produktionen med tio procent och odlingen – mätt i areal – med 22 procent. Vissa bönder accepterar att odla spannmål istället för att framställa opium, speciellt eftersom prisskillnaderna dem emellan minskat. Idag är förhållandet 1:3 – en hektar opiumvallmo ger tre gånger så hög intäkt som en hektar spannmål. Tidigare var förhållandet 1:10.
Det talas om att denna blygsamma förbättring kan tillskrivas den strategi – fält med vallmo bränns – som regeringen med stöd av koalitionstrupperna arbetar efter. En seger, kan tyckas. Men sanningen är en annan.
Efterfrågan har förändrats på grund av den skarpa konkurrensen mellan colombianska drogbaroner. I västvärlden har billigt kokain ersatt mycket av heroinet. Vad gäller vinst är det dock troligt att afghanska droghandlare bara tappat marginellt jämfört med förra året. Produktionen har minskat mer än efterfrågan, vilket kommer att leda till att gatupriset för heroin ökar.
Amerikanerna tror att narko-talibanerna och deras affärspartners samlat ett lager på uppemot 10 000 ton opium, tillräckligt för att tillgodose världens behov under två år. Det handlar om en tidsinställd bomb, med vilken de kan tjäna enorma summor och samtidigt tränga undan kokainhandlarna från marknaden.

Precis som i Colombia har en krigsekonomi utvecklats runt framställning och handel med droger, vilket tvingar befolkningen att bli delaktig. Erfarenheterna från Colombia visar att massiva militära insatser bara har effekt när ekonomins själva kärna har undanröjts. För att lyckas med det måste man först angripa pulsådern – droghandeln – vilket i sin tur betyder att det afghanska problemet inte är lokalt, utan globalt.
Att använda samma strategier i Afghanistan som i Irak kommer inte att uppnå önskat resultat. Bättre då att blicka mot Colombia. Och tiden är en avgörande faktor. Västerlänningar har tröttnat på att begrava sina döda, vi vill bara utkämpa krig så länge det inte medför förluster bland våra soldater.

Loretta Napoleoni