Guds egen kanal

Kristna predikanter var inte sena att utnyttja televisionens genomslagskraft. Den så kallade televangelismen utlovar frälsning varhelst det finns en TV.

Jag är ett barn av televisionen. I min familj skaffade vi kabel-TV tidigt och i perioder hade vi verkligen alla (för sin tid alltså) kanaler. En kanal som jag fastnade för i tonåren och som aldrig upphört att fascinera, är God Channel. Sedan första sändningen den 1 oktober 1995 har den med oförminskad entusiasm spritt den kristna tron till TV-tittare runt om i världen.

Upptäckte TV på 60-talet
TV-mediets genomslagskraft upptäcktes tidigt av kyrkan. En av pionjärerna i denna genre är den amerikanske predikanten Pat Robertson, som startade Christian Broadcasting Network (CBN) redan 1960.
Sedan dess har CBN levererat religiös propaganda till miljontals amerikaner, och Robertson har gjort sig själv odödlig genom citat som: ”Feminism är en socialistisk, familjefientlig, politisk rörelse som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, döda sina barn, praktisera häxkonster, förstöra kapitalismen och bli lesbianer.”
I CBN tar sig den numera uråldrige Robertson, inte sällan i sällskap av en yngre sidekick, friheten att analysera dagsaktuella nyheter utifrån sin egen värdegrund. För Bibeln har ju alltid rätt.
Livets Ord-grundaren Ulf Ekman har också synts mycket i kristen TV, främst i God Channel-programmet Another Day of Victory, som dock inte sänds för tillfället.
Jag minns särskilt när Ekman under en predikan, som hölls på engelska, berättade om när han åkte transibiriska järnvägen genom Ryssland och delade ut biblar. Poängen? ”EXAKT tio år senare kollapsade Sovjetunionen!” Så kan det låta i God Channel.

Gud hör bön
Kristen TV är nu så etablerad att den sedan en tid tillbaka går under begreppet televangelism.
Gemensamt för predikanterna på God Channel är att de tror på en interventionistisk gud, det vill säga en som ingriper aktivt i människors liv. Villkoret är att tittarna ber tillräckligt mycket, tror tillräckligt säkert och – i vissa fall – öppnar plånboken tillräckligt stort. Då är inga mirakel omöjliga.

Vill nå de unga
Både CBN och God Channel satsar på att nå de unga inför den kommande Halloweenhelgen. CBN varnar för farorna med firandet och pekar på de onda aktiviteter som försiggår ”bakom kulisserna”.
Till exempel:

• Sex med demoner
• Orgier mellan djur och människor
• Barnoffer, för att spilla oskyldigt blod

God Channel satsar lite annorlunda än CBN genom att visa ett specialavsnitt av The Basement, ett program med uppgift att ”sprida evangeliet till MTV-generationen”.
I The Basement springer programledaren Matt Pitt runt på en stor scen och beter sig, och backas upp av både kristna rockband och häftiga (läs: streetklädda och gatsmarta) predikanter. Även här är budskapet att Halloween är en blasfemisk högtid som fördärvar ungdomen.
The Basement är ett bra exempel på televangelismens utveckling. Den har gått från att främst skildra kostymklädda herrar som hotar med guds vrede till att bli mer ungdomstillvänd. Men oavsett uttryck så är budskapet förstås alltid detsamma: Vägen till räddning går genom att acceptera Gud som din frälsare.

En vilja att berätta
Så hur kan en TV-kanal med uppgift att sprida frireligiösa, och ibland heltokiga, dogmer, tilltala även hårdnackade ateister? Varför är God Channel så oemotståndligt?
För att det är underhållning, om än ofrivillig, och för att programmen har något som större delen av det samlade svenska TV-utbudet saknar. Nämligen: En vilja att berätta någonting.
Den stora dragningskraften med televangelism är inte sura gubbar som hatar kvinnor och homosexuella, utan den närmast totala distanslösheten i kombination med en benhård uppfattning om att Guds väg är Den Enda Vägen.
Revolutionen kanske inte kommer att sändas i TV, men det kommer frälsningen garanterat att göra.

Martin Halldin