”Jag gör det för Casey”

Hon har vigt sitt liv åt att amerikanska soldater ska kallas hem från Irak och Afghanistan. För många har redan dödats. En av dem var hennes son. ETC träffar Cindy Sheehan – när hon får veta att Barack Obama tilldelas Nobels fredspris.

Det finns ett före och ett efter för Cindy Sheehan, och gränsen dem emellan drogs den 4 april 2004 då hennes son Casey, 24, stupade i Sadr City, den oroliga Bagdadförorten. Han hade anlänt till Irak bara fem dagar tidigare.
En siffra i statistiken, ett namn bland de 5 221 amerikanska soldater som dödats under de krig – Irak och Afghanistan – som både George W Bush och Barack Obama hävdar bekämpar terrorism.
Livet slogs sönder för Cindy. Allt som återstod var spillror, ett tillstånd av bottenlös sorg. Hon befann sig i chock när hon nio veckor efter Caseys begravning fick träffa presidenten och ta emot hans kondoleanser. Efteråt sa hon till reportrar att Bush varit mycket trovärdig och att hon uppfattade hans motiv som rättfärdiga.
Sedan släpper förlamningen. Hon tar ett avgörande steg. På hösten skriver hon, som dittills ägnat sig åt sina barn och socialt arbete, ett öppet brev till presidenten.
”George, det har idag gått sju månader sedan din oansvariga och hänsynslösa politik dödade min son, min hjälte, min bäste vän: Casey.”
Det är nu Cindy blir själva symbolen för amerikansk aktivism, när hon slår läger – Camp Casey – i ett dike bara kilometer från Bush-klanens ranch. Hon kräver svar. Men samtidigt har hennes från början skeptiska hållning till krigen på andra sidan jorden redan formulerat egna svar.
– Vad han dog för? Frihet och demokrati… Skitsnack! Han dog för olja, säger hon till av många reportrar som gör henne sällskap.

Cindy sitter framför mig i ett kalt mötesrum i Stockholm, hitbjuden av Iraksolidaritet. Hon är jetlaggad, snuvig och oförminskat rasande. Obama ska skicka ännu fler soldater till Afghanistan, det kan röra sig om så många som 34 000.
– Kriget i Afghanistan är lika fel som det i Irak. Det kan inte vara rätt att invadera ett land och kollektivt bestraffa befolkningen på grund av händelserna 11 september. Min uppfattning ligger fast: Trupperna måste tas hem så fort som möjligt.
Cindy är informerad om den svenska närvaron i Afghanistan och om debatten som pågår huruvida truppen ska utökas.
– Ni deltar i ert första krig på 200 år, men får höra att era soldater är där för att bygga upp landet. Jag brukar säga: ”Ska de bygga så ta ifrån dem vapnen och dela istället ut hammare och spadar.” Alltid tycker någon: ”Men då riskerar de att dödas…” Exakt! Det berättar något för oss, nämligen att trupperna inte är välkomna. De ses inte som befriare, utan som en del av en förtryckande makt. Ni kommer att förlora soldater. Det är naturligtvis en stor tragedi.
USA motverkar inte terrorism, anser Cindy. Rådande utrikespolitik, som har ersatt diplomati med militär intervention, skapar extremistiskt våld.
– Vi har baser på främmande mark, vi stöder Israel förbehållslöst. Och så vidare. Egentligen är det mycket enkelt. Man bekämpar inte terrorism genom att döda människor. Lösningen är att respektera dem, deras kultur och religion. Kanske kan det läka såret.
Vad har hänt med USA, med den amerikanska mentaliteten, efter 11 september?
– Ett tag upplevde jag att allt fler började ifrågasätta etablissemangets nationalism och med eller emot-retorik. Men nu hör jag ofta att jag inte borde kritisera Obama, eftersom ämbetet i alla fall måste respekteras. Så lät det inte under Bush-åren. Varför ska jag respektera det idag? Varför ska jag respektera ett ämbete som ockuperats av skurkar sedan republikens födelse? Varför måste jag stöda mitt land när det begås ohyggliga övergrepp i dess namn?
Själv, då, hur påverkades du av terrordåden?
– Jag blev deprimerad. Jag var rädd och arg som alla andra, men jag visste dessutom på något sätt att detta skulle leda till Caseys död (han tog värvning år 2000). Jag kände det i hjärtat.
Hur skulle du beskriva ditt liv, hur det har blivit?
– Konstigt. Å ena sidan bär jag på sorg och smärta som aldrig kommer att försvinna. Å andra sidan tycker jag att min aktivism har varit produktiv, i den mening att den inspirerat många att kämpa mot kriget. Mina mål är inte uppfyllda. Utrikespolitiken är lika aggressiv, trupperna är kvar. Men jag har genom min historia nått ut till många.
Cindys aktivism har kostat. Ett äktenskap, till att börja med. Hon skilde sig för fyra år sedan.
– Det har också varit spänt mellan mig och barnen. Men nu har det lugnat sig, de delar alla min ståndpunkt.
Har du haft tid att sörja?
– Sorgen är oberoende av tid. Den finns alltid hos mig. När du begraver ditt barn upphör det aldrig någonsin att göra ont. Men jag har kommit till punkten att jag inte gråter hela dagarna. Jag minns och vördar Casey genom att försöka rädda andra. Det skänker tröst.

– Fuck, fuck, fuck!
Cindy gömmer huvudet i händerna. Gråter? Hon har tagit del av det beslut som kommittén i Norge nyss offentliggjort: Obama vinner Nobels fredspris.
– Detta är ett hån. Det är en örfil mot hela fredsrörelsen. Det sänder signaler att döda irakier och afghaner inte räknas. Varför inte lika gärna belöna Bush? Det vore logiskt. För det man gör nu är att prisa ett åttaårigt krig som har kostat mist en miljon människoliv, däribland min son Casey.
Reaktionens häftighet har en ytterligare förklaring. Det totala sammanbrottet i relationen mellan Demokraterna och den mer radikala falangen av fredsrörelsen, däribland Cindy. Hon lämnade partiet 2007 med en stark förvissning om att ha blivit utnyttjad.
– Demokraterna har hjälpt till att finansiera krigen och vägrar pröva förra administrationens ansvar. Det är synd att vi som är kritiska stannade för länge och gav dem legitimitet och våra röster. De använda oss bara för att vinna Vita huset. De stal vår energi. Fredsrörelsen förtvinade när Obama blev vald.
Cindy har mött honom vid tre tillfällen, samtliga år 2005.
– Han gjorde inget avtryck, annat än att det var uppenbart att han skulle gå långt inom hierarkin. Men jag minns inte ord, eftersom han aldrig är specifik om något. Han är kroniskt vag. You just can’t pin that sucker down!
Ur ett europeiskt perspektiv togs Obamas valseger generellt emot med jubel. Var vi naiva?
– Ja, han har fått en oförtjänt rockstjärnestatus. Många tänker: ”George W Bush är i alla fall borta.” Men det räcker inte! USA – och världen – behöver en politik som är annorlunda, som har för avsikt att reparera skador och inte förvärra dem. Jag är hoppfull. Människor kommer att vakna upp.
Du ägnade mycket tid åt att pressa ett svar ur Bush. Som inte kom. Vad skulle du säga till honom om han klev in genom dörren här?
– Vi skulle inte ha speciellt mycket att säga varandra överhuvudtaget. Jag vill inte se honom igen om det inte är när jag vittnar mot honom, efter att han åtalats.

Andreas Gustavsson

Fakta Cindy Sheehan
• 52 år, lever i Kalifornien, har tre barn, hennes fjärde – sonen Casey (se bild nedan) – dödades av irakiska rebeller 2004.
• Kallas ofta Fredsmamman (Peace mom) för den pacifistiska opinionsbildning hon ägnar sig åt.
• 2005 grundade hon organisationen Gold star families for peace, som kombinerar protester mot USA:s närvaro i Irak och Afghanistan med att erbjuda stöd till andra familjer vars anhöriga stupat.
• Blev internationellt uppmärksammad när hon 2005 slog läger i Crawford, Texas, i syfte att tvinga Bush till att lämna sin ranch och svara på hennes frågor.
• Släppte 2006 sina memoarer, Peace mom: A mother’s journey through heartache to activism.
• 2007 lämnar hon Demokraterna, för att året därpå utmana Nancy Pelosi, representanthusets talman, men en egen valplattform. Fick drygt 16 procent av rösterna. Om detta säger hon idag: ”Jag kom till insikt att det inte går att slå dem i deras eget spel. Det går inte att förändra systemet inifrån. Min roll är att stå utanför.”
• Har fortsatt sin aktivism efter att Barack Obama vann presidentvalet. Blev så sent som 5 oktober gripen utanför Vita huset när hon demonstrerade mot den nya administrationens utrikespolitik.

Fakta Beröm & kritik

”Jag sympatiserar med Sheehan och har tänkt länge och väl på det hon säger, men det vore skadligt för vårt lands säkerhet och för möjligheten att bygga hållbar fred att kalla hem trupperna.”
George W Bush, med Camp Casey strax bakom knuten.

”Hon är en vulgär producent av sitt eget spektakel, en skamfläck för sin familj, i bästa fall en slug mytoman.”
Christopher Hitchens, journalist och författare (kom senast ut med Du store gud? Hur religionen förgiftar allt).

”Hon är fredsrörelsens Rosa Parks. Därför står vi vid hennes sida.”
Lennox Yearwood, i USA känd för sitt arbete med att få fler unga att engagera sig politiskt.

”Hon kontrolleras av extremvänstern. Den utnyttjar henne, och hon är dum nog att låta det ske.”
Bill O’Reilly, programledare på Fox News.