Klassisk högerbudget

Svenska medier berättar att Anders Borgs ekonomiska politik innebär en satsning mot krisen. Men det stämmer inte. Tvärtom har regeringen lagt en typiskt borgerlig budget med brutala trygghetsförsämringar och sänkt skatt för den som tjänar mest, skriver Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren.

Trots krisen räknar Anders Borg (M) med att minska skatternas del av BNP. Normalt brukar skatternas del av ekonomin öka i lågkonjunkturer och minska i högkonjunkturer, men Anders Borg sänker i både goda och dåliga tider. Det är ideologin som styr, inte den ekonomiska verkligheten.
För en låginkomsttagare sänks skatten med 150 kronor per månad. En höginkomsttagare får istället 340 kronor. Det ökar självklart klassklyftorna i landet. Men även ”utanförskapet” kommer att öka, eftersom kostnaderna för socialförsäkringarna ska minska med nio miljarder samtidigt som bidrag till kommuner minskar med sex miljarder.
Men framför allt betalar Borg sänkningarna genom att ta från det överskott han fick av förra regeringen. När han blev finansminister hösten 2006 var offentliga sektorns samlade finansiella överskott hela 600 miljarder. Vid valet 2010 kommer det att ha minskat till 350 miljarder.
Borg använder helt enkelt det överskott som S,V och MP vägrade använda för jobb och investeringar under förra mandatperioden, till att betala skattesänkningar som ger mest till den som redan har mycket.



Utan dessa överskott skulle skattesänkningar för löntagare vara svåra att genomföra. Borg lägger en budget som går med minus 87 miljarder kronor, medveten om att det finns att ta av. Sammantaget minskar skatteintäkterna med 93 miljarder nästa år jämfört med 2005. Tidigare skattesänkningar har Borg motiverat med att man ”betalar dem” genom sänkta ersättningar till sjuka och genom att löntagare fick betala högre kostnader för a-kassan. I krisens tecken försvinner den argumentationen, nu är det inte längre ”finansierade skattesänkningar” han presenterar. Istället tar han rakt av från offentliga sektorns överskott och sänker skatten.

LYCKAD MEDIEMANIPULATION
Rent mediemässigt måste man erkänna att Borgs strategi varit lyckad. De första årens skattesänkningar motiverades med att man ”sparade” på andra saker (som sjuka). Innevarande års passivitet i krisen motiverade han med att man inte ska vara försiktig med pengarna i osäkra tider medan dagens budget motiveras med att krisen ser ut att ”lätta” och därmed kan man fortsätta skattesänkningarna.
Borg kommer faktiskt att gå till historien som den finansminister som sänkt skatterna mest i Sverige.
För en borgerlig grupp är detta naturligtvis en framgångshistoria. För den som vill ha utjämning i samhället och gemensam trygghet är det ett problem. Kraftiga skattesänkningar är svåra att återställa i en tid då ekonomin går allt sämre. Det Borg genomför är därmed ett systemskifte. Fast utan att orda om det.
Mediestrategin har också handlat om att göra oppositionen svarslös. Thomas Östros (S) har blivit en blek kritiker eftersom Borg svarat redan innan anklagelsen kommer. Första budgeten var ”ansvarsfull” och svår att kritisera för en opposition som själv gjort överskott i budget till ett mål i sig. Andra budgeten kallades ”socialdemokratisk” då den ökade överskotten och när krisen kom höll man ”hårt i plånboken”. Östros anklagelse att man inte ska ”låna till skattesänkningar” besvaras med att det var ju det Göran Persson själv gjorde vid 90-talets slut.
Borgs skattesänkningar år för år:



Tittar man på andelen skatt i hela samhället gäller följande:



Det var länge sedan Sveriges samlade skatter gick under 50 procent. Borgs prognos är att den snart ska vara under 46 procent. Skattekvot är kanske inte det vanliga ordet från borgerliga politiker. Normalt kallas det här istället för ”skattetryck”. Och vem vill inte att ett tryck ska minska?
Ja, kanske de som drabbas av de sänkta skatterna.
Jämlikheten i Sverige ökade fram till 1982. Sedan har skillnaden mellan fattig och rik gått åt fel håll. Borg ökade ojämlikheten ordentligt med sina första budgetar. Vi är nu tillbaka på 60-talets klassklyftor.



2008 blev Sverige något jämlikare eftersom börsraset slog sönder den rikaste procentens enorma förmögenheter, men årets nya börsuppgång återställer den ojämlika fördelningen. Borg verkar faktiskt klara att bevara ojämlikheten genom sina skattesänkningar, trots att finanskrisen varit mycket brutalare 2008 jämfört med 2001.
Budgetens huvudspår, skattesänkning, innebär att pengar flyttas från offentlig gemensam konsumtion, till privat. Innevarande år har Borg lyckats hålla tillbaka den offentliga konsumtionens ökning till 2,7 procent. Det är mycket lite i ett läge där BNP faller med över fem procent och där arbetslösheten tagit fart. Att den privata konsumtionen samtidigt faller är naturligt i den kristid vi lever i. Rädsla och oro minskar privat konsumtion.
Men kommande år ska detta tas tillbaka med råge, hoppas alliansen. Skattesänkningarna ska leda till en konsumtionsboom samtidigt som den offentliga sektorn ska stå still, ja, rentav minska, om vi tar hänsyn till inflationen.



PRIVAT OCH OFFENTLIG KONSUMTION
Det är viktigt att komma ihåg att privat och offentlig konsumtion handlar om olika saker. De gemensamma tjänsterna handlar om vård, skola och omsorg, det handlar om att vi utjämnar mellan de som har mycket i ett samhälle och de som har lite. Privat konsumtion innebär att den som privat har mycket köper mer än den som har lite. Vi får ökade skillnader i samhället.
Tittar man på budgeten lite mer i detalj så kan man se dessa ökade skillnader i vad man satsar på.

– Regeringen ökar statens utgifter för försvaret med fyra miljarder kronor.
– Kommunikationer får två miljarder mindre – trots klimatkrisen.
– Polis och domstolar får två miljarder extra.
– Sjuka får nio miljarder mindre.
– Allmänna bidrag till kommuner blir sex miljarder mindre.
– Byggande minskar med 600 miljoner.
– Bistånd sänks med tre miljarder.
– Hälsovården får fem miljarder extra.

De största utgiftsökningarna består av sådant regeringen inte kan påverka. Bidraget till EU ökar med tio miljarder och arbetslöshetskostnaden ökar med 23 miljarder. Den största utgiftssänkningen består av lägre räntor på statens lån, vilket beror på den låga räntan Riksbanken infört. Å andra sidan får offentliga sektorn samtidigt mindre intäkter på sin utlåning.
Helheten är knappast en budget för satsning och krisstöd. Tvärtom är det en allt sämre trygghet alliansen erbjuder. Om vi jämför med 2005 blir siffrorna brutala. Om regeringen hade låtit tryggheten vara en lika stor del av vår BNP idag som 2005 så skulle vi satsa 50 miljarder mer på den nästa år. De förlorade 50 miljarderna för äldre, sjuka och arbetslösa har blivit skattesänkningar för de som redan har det bra.

MINSKADE KLIMATINVESTERINGAR
Men den kanske märkligaste bristen i regeringens budget är att den största politiska frågan, den där som man talar absolut mest om, över huvud taget inte finns på plats.
Att miljödepartementet i ett pressmeddelande försökte beskriva de 200 miljoner kronor regeringen lägger på ”klimatinvesteringar” som en satsning är ett bra exempel på hur tomma de stora orden är. Trots ett ödesår för klimatfrågan, trots intensiva förhandlingar och utspel inför Köpenhamn, så är regeringens egen satsning faktiskt en MINSKNING med en halv miljard jämfört med förra budgeten.
Som andel av BNP satsar Anders Borg bara 0,21 procent på att rädda klimatet i form av energisatsningar, miljö och naturvård. Det är som om man tror att klimatkrisen kan motas med ord.

Johan Ehrenberg
Sten Ljunggren