Du förlorar, baronerna vinner

Hädanefter kommer Loretta Napoleoni att medverka i ETC.nu en gång i månaden. Hon är italiensk ekonom och författare, med ett förflutet på IMF, Chase Manhattan och den ungerska centralbanken. Vill du läsa henne i bokformat rekommenderas både Oheligt krig och Skurkkapitalismen (båda utgivna på Leopard). Denna hennes allra första krönika i ETC.nu handlar om feodala demokratier.

Två viktiga “jubileer” har inträffat de senaste veckorna: Lehman Brothers och Tvillingtornens kollaps. Floder av bläck har flutit i ett forsök att tolka dessa händelser, men kanske är det dags att sluta blicka bakåt. Låt oss snarare pröva att analysera nutiden och framtiden för att förstå orsakerna och sambanden.Vem eller vilka har tjänat på dessa två tragedier?
Svaret är besvärande. En enda nation, definierad som demokrati, har försvarat en privilegierad oligarkis intressen. Det vill säga globaliseringens feodala baroner, de som har den ekonomiska och finansiella makten, samt kontrollerar informationsflödet.

I samband med kriget mot terrorismen, för att skydda denna amerikanska feodala demokrati, lanserade George W Bush en rädslans politik. Hotot från bin Ladin och al-Qaida överdrevs i syfte att rättfärdiga en rad militära interventioner. Dessa handlade mindre om att rycka upp terrorism med rötterna än om att befästa USA:s position.
Mannen bakom sådana grandiosa manövrar var vicepresident Dick Cheney, och han agerade på uppdrag av försvars- och oljeindustrin, den republikanska ytterlighetens hökar och själva kärnan i den moderna feodaldemokratin. De finansierar sanslöst dyra valkampanjer, vilket betyder att de avgör vem som ska flytta in i och vem som ska lämna Vita huset.
Att det så kallade kriget mot terrorism alls inte hade något att göra med terrorism stod ögonblickligen och obönhörligt klart för experterna, de riktiga experterna. Bekämpandet av terrorismens finansiering, de väpnade gruppernas blodomlopp, föll snart i glömska. Sedan attacken den 11 september 2001 har motsvarande drygt en miljard kronor – “terrorpengar” – konfiskerats. Det är ett skrattretande, löjligt lågt belopp, speciellt sett till hur mycket det har kostat att samla in.

Det verkliga målet var ett annat: flytta fram positionerna för dem som stod administrationen nära och relansera USA som den sanna supermakten. Det krävdes inte mycket för att nå dit.
Oljepriset rusade mot 1 200 kronor per fat, nästan tio gånger mer än före WTC-tragedin. De amerikanska oljejättarna – som inte bara utvinner det svarta guldet, utan också raffinerar och säljer det åt sina arabiska producenter – gjorde gigantiska vinster.
Försvarsindustrin, som privatiserats av presidentens föregångare, lade i högsta växeln. Från legosoldaterna, kallade konsulter, till leverantörerna av vapen, uniformer och ransoner – den som hade en tå innanför Pentagons dörr upptäckte att Irak och Afghanistan var formidabla skattkistor.
De neokonservativa tvingade på alla sin världsbild, och de gjorde det mot FN:s vilja; Irak invaderades av koalitionen utan samtycke från FN.
Rädslans industri blomstrar tack vare att vanliga amerikaner lär sig frukta fundamentalisternas terror. Till detta bidrar en svärm “terroristexperter”, såväl akademiker, diplomater och intellektuella som journalister och före detta poliser/militärer/legosoldater. Baronernas tjänare, upplyfta i ett slags kändisskap, där de flimrar på våra TV-skärmar. Ingen tvivlar någonsin på deras ord.

Nu kommer vi till Lehman Brothers, vars fall för ett år sedan skulle orsaka en lavin av konkurser i det finansiella systemets övre skikt. Det var expertisens bedömning. Men så blev det inte, de dystra prognoserna slog inte in. Majoriteten av de största amerikanska bankerna, med Goldman Sachs i spetsen, och även av de internationella, rapporterade tvärtom enorma vinster för det andra kvartalet i år. Och rekordstora bonusar.
Vi har sluppit en repris på den stora depressionen, berättar tidningarnas rubriker. Men vem har egentligen vunnit något? Arbetslösheten stiger fortfarande och många har svårt att klara sig månaden ut på sin lön.
Finansernas högsta kast undvek en total krasch genom att centralbanker portionerade ut skattepengar. Speciellt en centralbank har varit generös: Federal Reserve. För ett år sedan lyckades den övertala kongressen att godkänna räddningspaketet, som sedan skickades till bankerna. Men det råkar vara så att Fed är en av kreditkrisens vinnare. Denna privata, vinstdrivande organisation rapporterade härom veckan att den under de två senaste åren håvat in drygt 100 miljarder kronor, främst från utlåningen till vacklande banker. Dessa hamnar hos Feds aktieägare, inte hos finansdepartemenet.
Finansbaronerna har sin beskärda del av inflytande när det kommer till att välja president. Barack Obama – som har föreslagit att Fed ska få utökade befogenheter, som har gett dess chef Bernanke sitt förtroende, som har valt att lämna över den amerikanska ekonomin till den clintonska avregleringens hökar – vet detta mycket väl.

Den här ”alternativa” tolkningen av de två septemberkollapserna ger oss anledning att tro att deras orsaker är betydligt mer allvarliga och djupgående. Det handlar inte bara om upphetsade araber med religiös feber. Det handlar heller inte bara om unga mäklares skenande girighet. Svaret är inte att vissa hyser en längtan att leva som Mohammed, medan andra strävar mot att ställa en Ferrari Testarossa i garaget. Nej, sådant förslår inte att åstadkomma politisk och ekonomisk kris av detta slag.
Istället hittar vi andra orsaker, som att våra demokratier och progressiva rörelser eroderar tillbaka till förmoderna styrelseskick. Feodala demokratier.
Vad måste göras?
Till att börja med: Vakna upp innan det är för sent!

Loretta Napoleoni