”Tufft för dem som inte befinner sig i den rätta fåran”

Hon vill släppa fram sitt inre språk. Det språk som inte regleras av några samhälliga regler och som bara är hon. Därför skriver Anna Jörgensdotter, just nu aktuell med romanen Bergets döttrar.

Fem syskon växer upp vid kanten av Kungsberget i Gästrikland. Tre döttrar och två söner. Året är 1938 och byn heter Norrby. Genom Andra världskriget och vidare in på 1950-talet tampas karaktärerna med sina inre och yttre plågor. Någon brottas med att passa in i rollen som ung kvinna i ett brukssamhälle. En annan med att vara homosexuell i en tid då det är förbjudet enligt lag. Anna Jörgensdotters senaste bok Bergets döttrar är en kollektiv historieroman som utspelar sig i Sandviken, ett samhålle som ligger på vägen mellan Gävle och Falun. Den är på samma gång en förlikning med författarens egen historia.
– Jag skrev boken för att sätta in mina upplevelser av mig själv i ett större perspektiv, berättar hon när vi möts i en park i Stockholm.
Hon beskriver hur böckerna i hennes författarskap sprider sig som ringar på vatten. Hur varje ring som bildas hjälper henne att förstå lite mer av sig själv.
– När jag skrev Pappa Pralin (en roman om en ung kvinnas utveckling från 2002) så var det en sådan här värld jag levde i, säger Anna Jörgensdotter och håller upp händerna en decimeter från ansiktet. Sedan dess har mitt perspektiv blivit lite större för varje bok.
Sandviken. Ett brukssamhälle med 20 000 invånare där allting är uppbyggt kring järnverken som byggdes i området på 1600-talet. Orten präglas av järnverkets klassiskt manliga miljö, där kvinnor generellt har svårt att höras. Det är den nu 36-åriga författarens recension av sin uppväxtort.
– Det är och har alltid varit tufft för de människor som inte befinner sig i den rätta fåran i Sandviken. De som är udda fåglar. Sandviken är som ett koncentrat av samhället i stort, med utanförskap och kvinnoförtryck, förklarar Jörgensdotter.

Husmodertidningar
I boken identifierar hon sig med Emilia, den unga kvinnan som ständigt tar sina egna vägar. De är aldrig raka utan flackiga och mestadels trampar Emilia runt runt på sin cykel, planlöst och förvirrat.
– Det var också hon som var svårast att skriva om, just därför att identifierade mig med henne. Det har känts som att det stått mycket på spel när jag valde väg för henne, som om jag då även väljer väg för mig själv. Hon har lärt mig mycket om mig själv, berättar Anna Jörgensdotter.
Både Emilia och Anna försöker frigöra sig från den i Sandviken tilldelade kvinnorollen. Och det är just att frigöra sig från den stöpta formen Anna Jörgensdotters författarskap handlar om. För att göra det vill hon komma i kontakt med sitt inre språk. Det språk som står fritt från alla normer. 
– Jag har tampats mycket med känslan av att man har ett språk på insidan och ett annat som man släpper ut ur munnen. Ett anpassat språk för det här samhället. Jag längtar efter att mitt inre språk ska få brista ut. Att det fria och gränslösa språket skulle få ett utrymme.
Har alla människor ett sådant språk?
– Ja, människor censurerar sig själva mer eller mindre. För mig skulle det vara bättre om jag kunde censurera mindre.

Ser sig själv i historien
Anna Jörgensdotter använder, förutom samhället omkring henne, även historien för att koppla ihop det hon känner i sig själv med verkligheten. Ett sätt att göra det har varit genom att läsa kvinnohistoria. Under en tid studerade hon husmodertidningar från 1930-talet och insåg att kvinnorollen i stort är densamma idag som den var då. Om än illustreras den på ett mer subtilt sätt på 2000-talet, anser Jörgensdotter.
– Nu förstår jag bättre varifrån jag kommer och varför mitt liv har varit fyllt av självförakt. Förut trodde jag att det bara var upp till mig själv att må bättre, men nu när jag flyttat ringarna bakåt i tiden och rummet är det lättare att se ett mer generellt ansvar, från högsta nivå och nedåt.
Självföraktet ledde till att hon under sina ungdomsår led av ätstörningar. Så här i efterhand kan hon se hur sin egen relation till mat, till viss del, är en konsekvens av samhällets förtryck.
– Anorexi är en form av självcensur: ”Jag får inte känna det här, jag kan inte vara så här” tänker man, och mallen blir för snäv att det blir svårt att finnas till som människa.

Människor är allt
Karaktärerna i Bergets döttrar är allt annat än ensidiga. Brodern Edvin bygger upp Kungsbergets slalombacke och byborna gläds. Men anledningen att han gör det är knappast hans eget intresse för utförsåkning. Det handlar istället om han känner sig skyldig byn det. Skyldig kvinnan han älskat, den betydligt äldre fröken Filipsson, som brann inne under en sommarnatt 1938. Jörgensdotter vill visa människors komplexitet.
– Jag är uppväxt med en myt om att jag ska kunna definiera och sammanfatta mig själv. Jag var helt fixerad vid att kunna säga med tre ord hur jag var som person. Det är nog det största och viktigaste jag varit med om i mitt liv var när jag insåg att jag inte är ensidig – utan att jag liksom alla andra människor rymmer allt.
I unga vuxenår flyttade hon från Sandviken, till uppsala och därefter Malmö. Men när elva år gått och hon träffat en man från orten, flyttade hon tillbaka. Anna Jörgensdotter berättar att det känns bra att bo på orten igen, även om hon är kritisk till strukturerna i samhället.
Jag föddes i Sandviken och bodde där tills jag var ett och ett halvt år. Vad hade jag fått med mig om min familj bott kvar?
– Jag är inte säker på om det går att skilja ut vad som kommer från orten man vuxit upp på, från familjen eller ffrån samhället i stort. Men en sak som jag känner att jag fått med mig är inställningen att ”Du ska fan inte tro att du är något!”.

Klara Strandberg

Fotnot: Missa inte Anna Jörgensdotter då hon hälsar på i ETC-montern på Bok & bibliotek-mässan i Göteborg. Klockan 13.30 på lördag.

Anna Jörgensdotter
Aktuell med: Bergets döttrar.
Ålder: 36 år.
Bor: i Kungsgården utanför Sandviken.
Familj: Man och dotter.
Tidigare: Böckerna Pappa Pralin (2002), Änglarnas syster (2005), Sång från hjärtats bakgård (2006). Är krönikör i systertidningen ETC.nu.