Planlöst om Chanel

Regissören Anne Fontaine faller i genrens fällor och levererar ett oengagerat och långsamt porträtt av en av modehistoriens mest fängslande personligheter. Men Audrey Tautou är oväntat rapp i rollen som Coco Chanel.

Att göra bra biografisk film är tydligen inte lätt. Varför skulle annars så många regissörer gå bet och göra filmer som tunga uppslagsverk som segar sig fram på två ben? Bilder och händelser som avlöser varandra i sakta mak, utan att filmens stomme drivs framåt – alltså frågan om vad som gjorde just denna person odödlig.
I filmen Man on the moon (1999) så hoppade Andy Kaufman upp på scenen och avfyrade fantastiska fyrverkerier, som en blixt från klarblå himmel. Den magiska inspiration som drev Frida Kahlo fick vi aldrig reda på när Salma Hayek spelade henne i filmen Frida (2002).
Och nu är det Anne Fontaine, regissören bakom prisade Kemtvätten (1997), som misslyckas med att i Coco – livet före Chanel mana fram den drivkraft som gjorde Coco Chanel till en av världshistoriens mest stilbildande modeskapare.

Stramt hos nunnor
För varför skulle just den fattiga småstadsflickan Gabrielle Chanel göra en klassresa utan like, i ett land med hierarkisk och patriarkal tradition, och ta en guldplats i modehistorien?
Fontaine driver sin tes så flyktigt att den knappt låter sig fångas. I öppningsscenen hintar hon vad som skulle prägla Chanel-stilen. Filmen inleds nämligen med att tolvåriga Gabrielle lämnas på ett nunnekloster för föräldralösa barn, späckat av avskalade, svarta plagg, efter att modern avlidit. Senare ska samma strama formspråk speglas i hennes mest berömda plagg – den lilla svarta klänningen.
Efter klosteråren flyr Chanel (Audrey Tautou) småstaden. Hon landar på sin rike älskare Etienne Balsans (Benoit Poelvoorde) gods, mitt i det rysch och pysch som annars lockar publik till filmer som Elizabeth och Marie-Antoinette. Men Chanel är inte imponerad och river bort allt vad krussidull heter – bort med gräddtårtskjolarna, blomgirlangerna och de styva liven. Hon tar över Balsans avlagda skjortor och sprättar upp och syr om dem för att passa hennes egen, smala kropp.
Men kläderna som Audrey Tautou, i rollen som Chanel, syr är som hösäckar. Formlösa städrockar med illa infällda, vita kragar som ger känslan av att Chanels historieskrivare missat något väsentligt.

Ingen psykologi
Filmen betar förvisso av faktum om Chanels process till modeskapare – några år som sömmerska, en förkärlek för att sprätta upp älskarnas kläder – men lika mycket som den är snål med modebilder, så saknar den psykologisk insikt. Vart kom drivet och talangen ifrån? Och varför var förresten en så frihetsälskande kvinna så beroende av sina män?
Detta trots att Anne Fontaine ofta framhäver arbetet hon lägger ned på sina karaktärers psykologi. Eller som hon sa till Daily Telegraph 2004:
– På ett slags freudianskt sätt så försöker jag fråga: Vad har de som de själva inte är medvetna om?
Men den här gången berättar inte Fontaine historien om hur det gick till när Chanel förvandlades från den outbildade lantlollan Gabrielle, till Coco med hela modehistorien.
Istället bjuds vi att i långsamt mak följa en ovanligt rappkäftad Audrey Tautou från klostret och igenom en kort, misslyckad karriär som sångerska på lokala krogar – hon hämtar smeknamnet Coco från en sång i hennes repertoar – och vidare till åren på Balsans gods som en av hans cocotter, alltså försörjda glädjeflickor.

Manligt sällskap
Än skumpar Tautou i sänghalmen med Balsan, med trumpen min inför den obehaglige besten, än är det hennes stora kärlek ”Boy” Chapel som står för sängaktiviteten. Myten om Chanel som fri från mäns makt, får sig en rättmätig törn – hon sökte paradoxalt nog manligt sällskap livet igenom. Däremot är det andra bilder från Chanels liv som vi besparas. Genom att skildra livet innan berömmelsen – som kunde ha blivit intressant med ett större fokus på modeskaparens drivkraft – så utelämnas till exempel historien med en naziofficer under Andra världskriget.
Pliktskyldigt och planlöst betas de olika händelserna i den unga Chanels liv av, tills hon plötsligt en dag sitter nöjd på sin vindlande spegeltrappa och de eleganta modellerna svävar förbi. Det är filmens enda modevisning och inträffar först när bara minuter återstår. Scenen är sval inför Chanels framgång, precis som resan dit varit en gåta för åskådaren.
Olikt Chanels egna företag, så är filmen om henne en illa hopsydd historia med brister i både struktur och spänning. Och att slutet är så abrupt och intetsägande kan bara betyda en sak: en uppföljare.

Sofia Hallström-Petralito

Fotnot: Coco – livet före Chanel har premiär idag fredag i Stockholm, Göteborg, Kungsbacka, Malmö och Ystad.

Coco Chanel
* Gabrielle Bonheur ”Coco” Chanel (1883-1971) är en av ikonerna inom 1900-talets mode. Hon revolutionerade kvinnogarderoben genom att snegla åt herrkonfektionens mer funktionella, avskalade former. Enkelhet är nyckeln till sann elegans, sa hon till Harper’s Bazaar 1923. Senare i sitt liv talade hon om att erbjuda kvinnor en känsla av frihet: ”Jag ger dem kroppen tillbaka, kroppen som tidigare varit indränkt i svett, på grund av modets spets, korsetter, underkläder och vadderingar.”
* 1926 lanserade hon den ”lilla svarta”, en motsvarighet till herrmodets kostym.
* I höst verkar det råda något av Chanel-feber. Ännu en film om henne går upp på bio, Coco Chanel & Igor Stravinsky, SVT visar en dokumentärserie om arbetet på modehuset, där Karl Lagerfeld nu står för den kreativa gnistan, och på Röhsska museet i Göteborg finns utställningen Chanel förändrade världen.
* Anne Fontaines film bygger på L’irrégulière, biografin av Edmonde Charles-Roux.