Inte rädd för att strida

”Det är ett handikapp att vara vänster och kvinna, jag blir diskvalificerad redan från början.”
Orden kommer från Aftonbladets nya kulturchef Åsa Linderborg som det har stormat kring ordentligt de senaste veckorna.

När ETC träffar Åsa Linderborg har det gått två dagar sedan den uppmärksammade artikeln Våra söner plundras på sina organ publicerades. Hennes telefon ringer konstant.
– Alltså, det här är så jävla sjukt, det är en stor yttrandefrihetsskandal.
Det är sensommarvarmt i hennes lägenhet på Mariaberget. På väggen hänger Carl-Johan De Geers klassiska affisch Skända flaggan vägra vapen från 1967.
Åsa Linderborg känner ett stort stöd från kollegorna på Aftonbladet och försvarar publiceringen av frilansjournalisten Donald Boströms artikel om palestinier som anklagar Israels armé för att stjäla kroppsdelar från sina offer.
– Jag är väldigt rädd för vissa saker i livet, att något ska hända mina barn och att göra de jag älskar illa. Men jag är inte rädd för att ta strid och ställning.
Att hon tar strid i obekväma frågor har bland annat resulterat i att hon blivit listad för sina åsikter på en högerextrem sajt.
– Jag tycker att dödshoten är obehagliga och det är besvärligt att inte alltid kunna röra sig fritt. Jag vet att det alltid finns en hotbild, men det hindrar inte mig publicistiskt.

Vill vara nyanserad
Hon ser sin journalistik som en sorts aktivism och vill skapa debatt. Något hon nästan alltid lyckas med.
Hennes krönikor på Aftonbladets webb har ofta flera hundra kommentarer.
– Jag vill inte ha någon plakatjournalik, jag vill vara nyanserad. Jag är aktivist, men också publicist med sanningsanspråk. Som forskare har jag lärt att gå till botten med saker och ting, gräva fram och hitta båda sidorna. Jag lyckas inte alltid, men jag försöker.
Hon är övertygad om att sanningen måste fram och att alla åsikter ska få finnas. Att bli kallad fascist eller stalinist biter inte.
– Men jag kan bli otroligt besvärad när jag blir kallad antisemit för det är så fruktansvärt orättvist. Och självklart tycker jag inte om att bli kallad stalinist, det är också orättvist. Men när jag däremot blir kallad fitta och stalinhora, bryr jag mig inte. Utan det är när yttrandefrihetsetablissemanget sviker, som när jag härom veckan blev kallad stalinist på ledarplats i Svenska Dagbladet, det känns osmakligt.
– Jag vet inte varför man kan kalla mig vad som helst. Om jag skulle kalla en motdebattör för fascist skulle jag bli halshuggen, fortsätter hon.
Telefon ringer. Åsa Linderborg småspringer över det fint slitna trägolvet i sina höga skinnstövlar och svarar i telefonen som ligger på laddning.
Det är artikelförfattaren Donald Boström.
– Vill du berätta i tidningen om dödshoten? frågar Åsa Linderborg i luren. Som jag ser det har regeringen två val, antingen håller de med Israel eller så försvarar de den svenska yttrandefriheten, det är helt jävla, ja vad ska man säga? Säkerheten på tidningen har höjts.
Orden kommer fort. Efter några minuter kommer de fram till att Donald Boström ska uttala sig om dödshoten.
– Med allt som händer i världen är det inga intellektuella som tar ställning, som visar att det finns hopp. Vänstern är svag och de intellektuella tysta, jag tror att det finns ett samband där emellan, säger hon, när samtalet är avslutat.

Kritisk till kommersiell kultur
Åsa Linderborg tycker att kulturlivet i Sverige är ängsligt. I somras gick hon till hård attack mot den borgerliga majoritetens sätt att hantera kulturfrågan.
– Om kulturen inte får kosta pengar så kommer bara den kultur som säljer få finnas och all annan strypas. Det ser jag som ett hot mot yttrandefriheten. Självklart måste det finnas en kvalitetsbedömning, men att så tydligt vilja gå in och kommersialisera kulturen är allvarligt.
Enligt henne är den sittande regeringen en tydlig klassregering vars politik ökar de sociala klyftorna.
– Att kapitalet krisar globalt är ju inte Reinfeldts fel, men hur man väljer att möta krisen är regeringens ansvar.
Hon tror att vi får se konsekvenserna om 20 år. När de barn som går i skolan växer upp.
– Skolan i Sverige är extremt klassiktad, vi har fler privat skolor än Storbrittanien och våra bostadsområden är djupt segregerade. Vilka motsättningar kommer det att skapa i framtiden?
För att ett regeringsskifte ska vara möjligt nästa år menar Åsa Linderborg att arbetarrörelsen och vänstern måste formulera ett alternativ som visar att det finns en annan väg. Att säga att man vill ha ökad rättvisa räcker inte.
– Reformpolitiken måste kopplas till en ideologisk diskussion om vad en människa är och hur ett samhälle ska se ut. Vill vi att samhället ska bygga på att vi roffar åt oss eller ska det bygga på att vi är solidariska mot varandra?
I våras skrev hon en krönika om att alla facktoppar i LO-kollektivet borde leva ett år på en genomsnittlig medlems inkomst.
– När inkomsten ökar är risken stor att man förlorar verklighetsuppfattningen och klassperspektivet. Lever fackets företrädare på samma nivå som sina medlemmar tror jag att det skulle påverka kampviljan.
Men med sin chefslön drar hon själv in bra med pengar varje månad och har lämnat arbetarklassen för länge sen.
– Jag tjänar 58 000 kronor i månaden och har en massa fördelar på grund av kraften i min plånbok. Det som räddar mig, som jag hoppas gör mig trovärdig, är min uppväxt med pappa. När jag pratar om arbetarklassen är det rotat hos mig själv, även om jag lämnat det livet.

Skrev bok som sorgarbete
När Åsa Linderborgs pappa Leif dog hade han varit arbetslös i tio år. Han hade inga tänder, 18 kronor i fickan och det var långt kvar till nästa a-kassa.
– Den som stod mig närmast levde under hemska förhållanden, det glömmer jag aldrig.
Hon skrev boken Mig äger ingen som ett sorgarbete efter sin pappas död. Men också för att skaka liv i diskussionen om klass.
– Det var ett politiskt projekt, jag hade skrivit så mycket om klass i Aftonbladet, men ingen jävel brydde sig. Skriver man en roman och gestaltar verkliga personer från arbetarklassen blir det tydligt vilka skillnader som finns och att det berör människor.
Åsa Linderborg har ärvt klassmedvetenheten från sin pappa och att vara aktivist och ta strid från sin mamma.
– Min pappa knöt näven i fickan. Men min mamma, hon kämpade. Den kombinationen har varit helt avgörande för vem jag är.

Sanna Schiller

FAKTA: Åsa Linderborg
* Född: 1968 i Västerås.
* Familj: Make och två barn.
* Bor: I bostadsrätt i Uppsala och Stockholm.
* Aktuell: Nybliven kulturchef på Aftonbladet. Hennes bok Mig äger ingen ska bli både film och teater.

Stämd på 53 miljoner
* Justitiekanslern har efter artikeln ”Våra söner plundras på sina organ” publicerades den 17 augusti fått in två anmälningar, den ena gäller publiceringen i Aftonbladet och den andra den svenska ambassadörens i Israel agerande.
* En israelisk advokat i New York har stämt Aftonbladet på 53 miljoner kronor och menar att artikeln har ont uppsåt och hetsar mot judar, israeler och den israeliska armén.