Det påhittade Europa

Rapporterna från USA om hur möten för att informera om Barack Obamas tilltänkta sjukvårdsreform skriks och buas sönder och samman av medamerikaner, som inte vill att alla amerikaner ska få en sjukförsäkring gör en djupt sorgsen. Är detta månne framtiden?

Att vara amerikan är att vara med i en klubb, uppbyggd runt ”den amerikanska drömmen”. Berättelsen säger att i USA kan vem som helst bli president, vilket alla vet är en lögn, trots Barack Obama. För de fattiga är den amerikanska drömmen ofta en livslång mardröm, propagandan där säger inte sällan att man får skylla sig själv om man är fattig. De som buar och hatar idén om en sjukförsäkring för alla är förstås utsatta för en massiv desinformation i klass med den att Irak hade massförstörelsevapen och därför borde invaderas.
I det läget är det intressant att betrakta P 1-programmet Mediernas avslöjande om Kjell Albin Abrahamssons P1-program På spaning efter Europa som, sades det, skulle söka efter en europeisk identitet. Kjell Albin Abrahamsson är ett av de bättre bevisen på att påståendet att svensk journalistik skulle vara vänstervriden är skitsnack. Han är och har alltid varit högervriden, han driver en egen firma med sin journalistik och denna sommar har han varit överanlitad av P1, public service-kanalen som brukar gasta om att den är objektiv.

Jag har med stigande häpnad lyssnat till Abrahamssons ”småtrevliga” program där Ingvar Oldsberg fått utgöra den sammanbindande länken. Idén tycks ha varit att vi skulle känna igen hans röst från TV:s På spåret och så har han ropat ut olika hållpunkter i detta Europa, tåg som avgår till Sarajevo osv. Abrahamsson småpratade med Carl Bildt på ett café i Sarajevo, med Susanne Ljung i Aten, med Birgitta Stenberg i Frankrike, med Alexandra Pascalidou i Grekland osv. Det som gjorde mig häpen var att det överallt i Europa pågår riktigt svåra och djuplodande kriser, strejker, missnöje, vrede och förtvivlan i finanskrisens spår; men att detta program inte speglade det som sjuder, utan la sig på en just småtrevlig nivå.
Vad Medierna avslöjade var att varken Bildt, Ljung, Pascalidou eller Stenberg varit ute i Europa, på de påstådda caféerna. De hade intervjuats i Stockholm och sedan på ett ”konstnärligt” vis placerats i de länder som Abrahamsson ansåg sig penetrera och spegla. Ljung var inte i Aten, men för programmets skull låtsades Abrahamsson att hon var där och tydligen gick alla de intervjuade med på fejken, inklusive utrikesminister Carl Bildt, påstått småpratande på ett café i Sarajevo när han i själva verket var i Stockholm. Det absolut roligaste inslaget i Medierna är när Kjell Albin Abrahamsson, den Europa-undersökande journalisten, slänger på luren och inte längre vill tala om sin kreativa, men faktiskt osanna journalistik. Som ett slags slutkläm berättade Medierna att Abrahamsson skrutit med att programmet bara åkt tåg på ett eko-politiskt-korrekt sätt, men att Abrahamsson tillslut var tvungen att medge att han ofta flugit.

Vad jag ser är desinformation à la USA, förmedlad av svensk public service, som finansieras av medborgarna i Sverige, just för att få en något sånär objektiv journalistik. Personerna som intervjuades av Abrahamsson, påstått runtom i Europa, men i själva verket i Stockholm, skulle illustrera svenskar som skaffat sig en europeisk identitet och rörde sig i sina adopterade länder, vilket de inte gjorde. Vi ska inte få journalistik utan ”berättelser”; skit samma om de inte är sanna, målet är att bidra till den ”europeiska identitet” som alliansregeringen vill att vi ska anta. De intervjuade föredrog att vara i Stockholm, Abrahamsson blev ohyggligt irriterad över att man ifrågasatte denna postmoderna overklighetsbeskrivning, vad spelar det för roll om programmet ljög om intervjuort? Eller mannekängade som mer politiskt korrekt genom att påstå att man åkte tåg fast man inte gjorde det? Oldsberg fanns ju där för att invagga oss i trygghet.

En sådan journalistik anstår inte public service. Nedsänkta som vi är i kommersiella mediers ”verklighetsbeskrivning” har public service en huvuduppgift; att söka sanningen, att avskilja sig från det kommersiella babblet. Man finner inte sanningen, i varje fall sällan, men det är själva sökandet som är hederlig journalistik och dit hör inte Kjell Albin Abrahamssons programidéer.
Jag tänker mig att alliansregeringen vill förvandla Sverige till ett land där alla som inte lyckas vara sin egen lyckas smed sparkas ut à la USA, medan själva själen i projektet Sverige har varit motsatsen; att inte alla orkar och att de trots allt har rätt till ett uthärdligt och anständigt liv. Jag hoppas att vi aldrig får mobbar som skriker att ”de andra” inte ska få en anständig sjukvårdsförsäkring. Men då måste vi vara oerhört på alerten och skydda oss från desinformation; också, tydligen, från public service.

Maria-Pia Boëthius