Till minne av en antirasist

Att kalla Michael Jackson antirasist var en provokation, men det betyder inte att det är osant, skriver Kim Nordberg.

I en artikel på debattsajten Newsmill.se beskrev jag Michael Jackson som en antirasistisk förebild för oss färgade barn som växte upp i Sverige på 80-talet. Jag beskrev honom som ett mentalt nödvärn mot de föreställningar om vithet som marknadsfördes via populärkulturen.
Som konsument av denna populärkultur var det lätt att känna sig främmande inför sin spegelbild. Även om man andligen identifierade sig med vita förebilder så påminde landet Sverige gärna om att man aldrig kunde bli en av dem.
Michael Jackson påminde om att det var okej att inte vara vit.

Att kalla Michael Jackson för antirasist visade sig vara problematiskt, om jag ska döma av reaktionerna på artikeln. Många menar att Michael Jackson i själva verket var en stor rasist, med ett självhat så starkt att han kirurgiskt skar bort och blekte allt som påminde om hans rastillhörighet. Självföraktet förkroppsligat, en underhållningsbranschens Jackie Arklöv.
Att kalla Michael Jackson antirasist var en provokation. Men det betyder inte att det är osant. Självklart är det fullt möjligt att på samma gång vara rasist och antirasist. Jag skulle till och med vilja säga att det hänger ihop.

Michael Jackson var antirasist. Det kan inte ifrågasättas. Bara en antirasist använder sin framgång till budskap som låten Black or White, där han i videon krossar hakkors och förvandlas till en svart panter. Bara en antirasist skriver låtar som They don’t care about us, och använder sin mediala plattform för att tala om rasism.
Men därmed inte sagt att han hade frigjort sig från det ordnande system vi alla lägger som raster över våra medmänniskor: ju ljusare hud man har, desto större värde har man som människa (jag vet att jag förenklar: östasiater verkar till exempel ha en särskild plats i den rasistiska världsordningen, sin ljusa hud till trots).
Jag väljer att se konstnären Michael Jackson som en hypotes om vithetens natur. En skrattspegel, där dess lika omöjliga som flyktiga ideal koncentrerats i ett enda motbjudande ansikte. Men detta ansikte kan idag fungera som en öppning mot samtalet om vitheten.

Som norm är vitheten nämligen per definition mycket knepig att få grepp om. Michael Jacksons transformation visar med tragisk tydlighet vad vitheten – förstådd som vit hud, europeiska drag och rakt hår – inte är: en nyckel till den vita gemenskapen.
Den som hävdar att Michael Jackson i något slags rasistiskt, självhatande rus, omkonstruerade sig själv för att klättra i rashierarkin och skaffa sig fördelar i underhållningsbranschen måste vara galen. Få artister har blivit bemötta med sådan avsky och misstänksamhet av den vita offentligheten.
När den svarte underhållaren blev vit blottlades en gång för alla vithetens orimlighet. Det om något är en antirasistisk gärning.

Kim Nordberg
Programledare för Nya Vågen i P1 och redaktör på Musikmagasinet Novell