Lång väntan på muck i Nepal

Nepal har på tre år gått från monarki plågad av ett brutalt inbördeskrig till republik. Det historiska valet i april 2008 innebar slutet för ett 240-årigt kungadöme. Men fredsprocessen haltar betänkligt. Fortfarande sitter gerillans soldater i läger och inget sker med den planerade sammanslagningen av arméerna.

Tystnaden bryts av ett bestämt ”givakt” följt av det dunsande ljudet av kängor som sätts ner med kraft mot jorden. Under tystnad ser kompanichefen länge ut över de uppställda soldaterna.
Klockan har slagit 07.00 och divisionens 4 600 soldater har varit på benen i två timmar. Efter uppställningen väntar vitt ris med varmt vatten ute i det fria. De tunna bomullsuniformerna inköpta i Indien förmår inte hålla tätt mot den råkalla morgondimman.
– Manöver! ryter kompanichefen och truppen sätter sig ner med benen i kors.
Den här morgonen har han dåliga nyheter. I strid med fredsavtalet har den 100 000 man starka före detta kungliga armén börjat nyrekrytera. Dessutom har den maoistledda regeringens krav att åtta äldre generaler ska pensioneras inte infriats. Arméchefen general Rookmangud Katawal vägrar och befinner sig därmed på kollisionskurs med landets civila regering.
– Så länge Nepal har två arméer är inte fredsprocessen i hamn. Om arméerna inte slås ihop svävar nationen i stor fara, säger kompanichefen och övergår sedan till att dra dagens program.
Pedagogiskt nog avslutar han med en 15 minuter lång utskällning.
– Städningen är under all kritik. I tider som dessa när nationen håller andan får vi inte slappna av, även
om kriget är slut. Det här är en militär förläggning, ingen semesterort! ryter han.
Kompanichefen avslutar med att undra om någon har några frågor. Det har ingen. Allt är glasklart.

Minst 13 000 dog i kriget
Berlinmuren föll. Sovjetunionen kollapsade. Kommunismens dödsruna publicerades på Expressens löpsedel. Men här vid vägs ände i södra Nepals djungelområden möts man år 2009 av en skylt med texten ”Welcome to the Headquarters of the People´s Liberation Army of Nepal (Third division)”. Bredvid den en flagga med två korsade Kalasjnikovs framför Mount Everest, med en röd julgransstjärna på toppen. Vad som började med ett hundratal soldater 1996 växte under tio år till en armé på över 30 000 män och kvinnor som genomförde attacker över hela Nepal. Den 24-årige soldaten Jigmi var en av dem.
– Idag är läget annorlunda, då var det kula för kula, idag är det valsedel för valsedel, säger Jigmi.
Villkoret för att lägga ner vapnen var att det skulle hållas val till en konstituerande församling. Politiken blev krigets förlängning när skolboken för hur ett folkkrig ska föras till seger inte gick att följa. Med freden 2006 tog det tio år långa kriget som kostat 13 000 människor livet slut, folkarmén satte upp tusentals tält i 28 läger över hela landet och 3 000 vapen låstes in i containrar övervakade av FN. Men gerillan behöll nycklarna.
Sedan dess har Jigmi varje morgon ställt upp på samma plats. Han är en av profilerna i den tredje divisionen och har ett skratt som en hyena. Barfota och 150 centimeter lång ger han först ett oskyldigt intryck. Men det Jigmi inte vet om gerillakrig är inte värt att veta. Som 18-åring gick han med i gerillan och han skojar om att han är en av få som har burit truppminor upp till Mount Everest basläger.
– Vi är ingen avväpnad och besegrad armé, vi har gått in i fredsprocessen frivilligt, säger Jigmi och drar på musiken på soldatkollegan Sizons mobil: ”Snoop dogg would like to say / That I’m a crazy motherfucker when I’m playing with my A-K.”

Fortfarande på USA:s terrorlista
Om den tredje divisionen har ett soundtrack är det något av Snoop Dogg. De flesta soldaterna i lägren är unga och den amerikanske hiphoparen hör till en av de stora idolerna. Jigmis tillhörigheter på logementet består av en säng, ett skåp, kängor och en skalenlig modell av en Kalasjnikov gjord av trä och svart eltejp.
– Vi får inte öva med vapen längre, så vi använder attrapper, förklarar han och stoppar upp trävapnet på hyllan. På väggen bredvid sitter planscher från valet i april 2008 där gerillans politiska gren vann stort med cirka 40 procent av rösterna. Det första beslutet blev att utropa landet till republik. Kungen fick 14 dagar på sig att avveckla den 240-åriga monarkin. Sedan började den långa väntan.
– Man måste läsa för att orka, förr var mod en viktig egenskap, idag är tålamod viktigare, säger Jigmi och tar fram ett tummat exemplar av Nelson Mandelas självbiografi från de 18 åren på Robin Island ur hyllan.
– Han var också på terroristlistan, säger Jigmi och visar stolt upp sitt identitetskort från Folkarmén, ett dokument som fortfarande för upp honom på USA:s terroristlista.
– Det kommer att ta tid, men jag ska rekonstruera landet och avskaffa feodalismen, sedan ska jag hitta en fru, säger Jigmi och sätter sig på sängen, lägger benen i kors och skrattar när soldaten bredvid honom, Sizon, rappar med i Snoops refräng: ”I wanna fuck you, fuck you, you already know.”
Men både Sizons dans och Jigmis bröllop ser ut att dröja ett bra tag. Motståndet mot armésammanslagningen är stor och arméchefen menar att gerillasoldaterna inte är riktiga soldater. Det påståendet får Jigmi att gå i taket.
– Vi är ingen leksaksarmé som man kan behandla hur som helst, vi har skrivit under ett fredsavtal, låtit FN övervaka våra vapen, registrerat oss en och en i FN:s register, ställt upp och vunnit i allmänna val och ändå så litar man inte på oss. Det är frustrerande, säger han.
– Och lojalitet, om vi ska prata om lojalitet, varför är det då ingen som tar upp att kungens soldater varit lojala mot monarkin i 200 år? Det är det ingen som diskuterar som ett problem i Katmandu. Vi känner ett stort ansvar för situationen. Vi startade kriget eftersom vi bedömde det som nödvändigt och nu vill vi slutföra fredsprocessen.
Bara sammanslagningen blir av tror Jigmi inte att det kommer att bli några stora problem i landets nya armé.
– De äter ris, vi äter ris, de har inte svans och horn.

Rört om i stelnade könsroller
Efter en kort individuell uppvärmning kliver divisionens damlag i fotboll ut på det aningen för höga gräset. En av spelarna skickar iväg en luftpastej högt över målet. Coachen Meghrat som har rest till lägret för att träna laget blåser i visselpipan och så är dagens övningar igång. Tränaren är före detta landslagsspelaren i Nepal och ”hoppar fortfarande in ibland om det behövs”.
– Vi slåss i samma division som Sri Lanka och Bangladesh. Inga topplag direkt, men i Asien tillhör vi topp 20, säger han med ett illmarigt leende, medan han ställer ut koner på elvamannaplanen som också fungerar som exercisområde.
Utsikterna för laget att stå sig mot de andra sex divisionernas damer i vårens drabbning inom gerillan ser han som små
– De tränar som djur men problemet är maten. Det går inte att bygga någon fysik på att bara äta ris. Det är samma problem i U-21 laget. Vi slog ett lag från Uzbekistan för tre år sedan när några av de här tjejerna var 16 men nu förlorar vi stort. De andra tjejerna hade ätit upp sig. Maten här är för eländig. Det är svårt, vi får be om nåd för att de ska skona oss från tvåsiffrigt, säger Meghrat, och berättar stolt att flera av de kvinnliga soldaterna efter freden har kvalificerat sig till damlandslaget i fotboll.
Den stora andelen kvinnor i gerillan rörde om landets stelnade könsroller även under kriget. Innan det drog igång 1996 beslutade maoistpartiet att kvotera in tio kvinnor i varje pluton. Ett beslut som fick konsekvenser i ett socialt sammanhang
där det är vanligt att kvinnor tvingas sova i uthusen med djuren under mensen.
– Att vara soldat och kvinna är en utmaning i ett land där många fortfarande anser att kvinnor bara ska bara föda barn och laga mat, säger Kamala Naharki, eller Sapana, som är hennes nom de guerre. Hon är brigadchef, 27 år och har en kängputs som får svenska högvaktssoldater att framstå som leriga infanterister.
Medan fotbollsträningen pågår berättar hon att hon växte upp som dotter till en bonde i mellersta Nepal och att hon gick med i folkarmén som 17-åring. I dag är hon chef över 780 män och kvinnor. Hon bedömer att det är cirka 30 procent kvinnor i folkarmén och att höjd medvetenhet i byarna om kvinnans ställning är det viktigaste resultatet av kriget.
– Tusentals kvinnor har dött i kampen mot kungens soldater. Vad som än sker nu med fredsprocessen så har detta för alltid förändrat Nepal som land. För tio år sedan var det vanligt att barn ute i byarna giftes bort vid tio års ålder. Lagar som stiftades i Katmandu nådde länge aldrig utanför Katmandudalen. Kvinnor var mannens egendom på samma sätt som jorden, fältet och hästen. I dag kräver de arvsrätt till jorden.
På frågan om Sapana vill vara soldat även i den nya armén dröjer hon med svaret.
– Partiet får bestämma hur många som ska gå in i armén och vilka som ska ta andra yrken eller jobba i massorganisationerna. Krävs det av mig fortsätter jag som soldat.

Konflikt river upp sår
Det scenariot är precis vad arméchefen försöker undvika. Man vill inte ta in hela plutoner utan på sin höjd enskilda soldater.
– De maoistiska soldaterna är välkomna att ansöka en och en som alla andra och lever de upp till de psykiska, fysiska och utbildningsmässiga kraven kan de bli antagna, säger arméns talesman, brigadgeneral Ramindra Chetri.
Armechefen, General Katawal själv – som växte upp i det kungliga palatset vilket i fjol omvandlades till Nationalmuseum – ger inga intervjuer. Under kriget blev han ökänd för sin brutalitet mot de fattiga som stödde maoisterna. Hans vägran att ta in en enda ”indoktrinerad maoist” i armén tillsammans med en rekryteringskampanj bland civila i strid mot fredsavtalet fick nyligen den maoistiske premiärminister Prachanda att avskeda honom med motiveringen att armén måste stå under civil kontroll.
Men det var ett beslut som saknade stöd även bland de allierade i regeringskoalitionen. Presidenten, Ram Barad Yadav, återinsatte arméchefen och landet kastades in i en parlamentarisk kris som slutade med att den maoistledda regeringen avgick. En ny premiärminister, Madhav Nepal, är nu utsedd, men eftersom maoisterna har 40 procent av platserna i parlamentet befinner sig landet i en situation där ingen ny republikansk konstitution kan skrivas eftersom det krävs två tredjedelars majoritet. Konflikten om armésammanslagningen river upp såren från kriget och är ett allvarligt hot mot fredsprocessen.

”Bränslet var en despotisk kung”
När kvällen faller över den tredje divisionens läger samlas soldaterna med röda gradbeteckningar på kragarna i mindre grupper kring eldarna, medan de politiska striderna förs i huvudstaden. De sitter tysta och stirrar in i lågorna. Efter snart tre år har alla historier berättats. De 19 000 soldaterna som över hela Nepal samlas kring lägereldarna är en smärtsam påminnelse om konsekvenserna för landets politiker av att negligera vanliga nepalesers livsvillkor.
När de får frågan om vad de tror om socialismens chanser blir svaret att de inte är så intresserade av politik.
– Folkkrigets bränsle var aldrig främst ideologi utan verkligheten i Nepal: fattigdom, korruption, arbetslöshet, kvinnoförtryck och en despotisk kung, säger Jigmi och lägger ett vedträ på elden.

Martin Schibbye