Tänk på procenten

I höst ska klimatet räddas. Så är det tänkt. Men en rad nationer försöker nu fly sitt ansvar genom kreativ sifferexercis, varnar Grön Ungdoms språkrör Jakop Dalunde.

Idag pratar alla klimat och det finns ett konsensus kring att det är vår tids ödesfråga. I den gångna EP-valrörelsen menade alla partier att klimatet och Köpenhamnssprocessen skulle prioriteras. Detta är en stor seger för miljörörelsen, som länge kämpat för att få upp frågan på dagordningen. Men samtidigt är risken stor att allmänheten vaggas in i en tro på att läget är under kontroll.
I själva verket är läget mycket oroande. De förslag till åtgärder som hittills diskuteras inom FN:s klimatförhandlingar är inte bara långt ifrån tillräckliga, de är också grovt missvisande.
Exempelvis Kanada vill minska sina utsläpp med 20 procent till 2020, vilket skulle kunna ses som ett steg framåt. Problemet är att man i princip vill döda det nuvarande Kyoto-protokollet genom att inte längre utgå ifrån 1990 års nivåer, utan istället från 2005. Därmed blir 20 procent på pappret genast blott 2,7 procent i praktiken. Japan – det land där Kyoto-avtalet tecknades – resonerar likadant, men man vill bara sträcka sig till 15 procent.

EU vill visserligen hålla kvar vid utgångsåret 1990 och minska med 20 procent, men upp till 75 procent av detta ska göras utomlands. EU: s utsläppsminskningar blir i praktiken endast fem procent.
Den svenska regeringen har varit starkt pådrivande för denna linje, och menat att utsläppsminskningar ska göras där de kostar minst. Detta kan låta rimligt ur ett kortsiktigt perspektiv. Men det skulle innebära att vi i de utvecklade länderna skjuter omställningen framför oss, och bortom våra gränser. Det innebär tre problem:

1. De utvecklade länderna fortsätter låsa fast sig i fossilberoende och får än svårare att möta målen med att minska utsläppet med 90 procent fram till 2050. Ju fler kolkraftverk som byggs, desto dyrare blir det att ersätta dem med vindkraftverk. Ju fler motorvägar och flygplatser, desto dyrare blir tåget.
2. När den rika världen står för merparten av de historiska utsläppen är det svårt att förmå fattiga länder att acceptera klimatåtgärder. Därför behöver de rika länderna inte bara gå längst för att minska utsläppen, de måste också ge stöd till fattiga länder för omställning och anpassning till klimatförändringarna.
3. Sternrapporten visar också tydligt att den gröna omställningen blir dyrare och dyrare ju längre vi väntar. Ju högre koldioxidhalt, desto snabbare måste den minska. Med en låg omställningstakt idag ökar notan för våra barnbarn.

EU måste under svenskt ordförandeskap anta ett nytt klimatpaket som minskar utsläppen med 80 procent. Hälften av det ska ske på hemmaplan, och lika mycket till ska finansieras utanför EU. Ett sådant ambitiöst paket skulle kraftigt förbättra förutsättningarna för Köpenhamnsmötet.
Detta paket skulle kräva stora resurser. De flesta utvecklade länder, inklusive Sverige, föredrar hittills Mexikos modell om att alla länder ska bidra till en gemensam fond utifrån storlek på ekonomin, mängden utsläpp och befolkningsstorlek. Dock är förslaget inte utformat så att det blir bindande. Det finns gott om historiska exempel på att länder inte håller sina löften om bidrag.
Istället bör vi stödja Norges förslag som går ut på en utauktionering av globala utsläppsrätter. Detta system skulle inte bara se till att de som påverkar mest betalar, det säkerställer också de nödvändiga resurserna.
Vi måste också se den gröna omställningen inte som ett dyrt problem, utan som en effektiv lösning. Inte bara ur ett klimatperspektiv, utan också som vägen ur den ekonomiska krisen. De nya jobben kommer inte genom att slösa skattemedel på att konservera 1900-talets industrier, utan genom massiva gröna investeringar i infrastruktur, forskning och utveckling.