Hej, alla sverigedemokrater

Jag har så många frågor till er som på allvar tycker att Sverigedemokraterna kan åstadkomma goda ting i EU-parlamentet. Till er här i länet (strax under två procent) som gav det rasistiska partiet er röst. Hur mår ni egentligen? Hur tänker ni?

Jag skulle vilja samla er allesamman och reda ut det, lära känna, varför inte i form av en parkutflykt, som jag skulle förbereda med filtar, termoskaffe och alla maträtterna som importerats från andra länder, men som ni ändå klassar som ursvenska. Kanske spelas det musik. Kanske har jag hyrt in hela Benny Anderssons orkester, som dränker er med dragspel och fioler och björksnidade flöjter, men det är klart, han har nog spräckt bubblan i och med att han kom ut som feminist, för ni hyllar ju patriarkfamiljen, så jag vet inte. Om ni vill kan vi lägga oss ned, mot myllan, och under andakt lyssna till hur det skandinaviska berget reser sig ur skorpan, som en skulptur över våra fäders hjältedåd, och…

Nu låter det här riktigt löjligt. Ungefär som när Jan Malmsjö läser nyårsdikten med sitt drypande vibrato. Eller som när valfri SD-representant kampanjar. Det blir för mycket. Det blir en sjuk känsloyttring, en sorts konstlad gemenskap kring Svenskheten, muterad från det simpla att vara född mellan bestämda lati- och longituder.
Nej, det säger mig ingenting, men jag skulle vilja veta vad det säger er, och jag vet ju att ni SD-sympatisörer som prenumererar på den här tidningen är ytterligt få, om ens någon, men så fort krönikan blir digital kommer ni att lukta er fram till den, garanterat, det är som att ställa ut en tallrik med saft i trädgården, och jag är genuint intresserad:
Vad var det som gick snett?
Jag ser oss i parken, och jag skulle säga att jag skäms å era vägnar, att ni skrämmer mig genom att avancera från val till val, för jag har ingen lust att flacka med blicken när jag reser utomlands nästa höst: ”Yes, Sweden! You know, the country up north with the racist party in parliament.” I så fall är ni den felande länken mellan människa och guldfisk. Om ni låter er förledas av detta, knappt 20 år efter att firma Ian & Bert orsakade masspsykos med sin revykampanj bestående av läskbackar, galoscher och lögner.

Jag gissar att ni jublade i söndags, när land efter land gav unionen – vars själva existensberättigande ändå någonstans är att den kan dämpa chauvinismen som alltid legat latent hos nationalstaten – fyra nyanser av brunt. Holland, Österrike, Finland, Storbritannien, Rumänien, Bulgarien, Ungern…
14,7 procent av ungrarna röstade på Jobbik, ett parti som allra helst hetsar mot romer, men toppkandidaten Krisztina Morvai har ett bredare register än så. Hon är även antisemit.
”Jag vore tacksam om så kallade stolta ungerska judar återgick till att leka med sina omskurna små svansar i stället för att förfölja mig”, skrev hon nyligen.
Med dessa fascister, nazister och helt vanliga rasister skulle SD ha samsats, om några fler röster hade trillat in. Det gör mig deprimerad. Ni gör mig deprimerad. Att ni väljer ett parti som under våren har belastats med sådana här uttalanden (hämtade från radioprogrammet Kalibers granskning):
– Visste ni att en immigrant, eller invandrare som kommer till Sverige från sådana länder som Afghanistan och Afrika kommer ibland med 2 000 parasiter i sin kropp? Våra hundar har inte så många, men de sitter i karantän.

Jag tror inte att ni mår bra alls. Det skulle jag snart märka av där i parken, medan vi kastar frisbee och grillar spett. Ett sorgset stråk. En spricka i er förvissning om att vara folkens folk.
Jag ser den mobbade som har rätten på sin sida, efter att ha misshandlats av tillvaron, stulna drömmar, orealistiska drömmar, men som inte orkar kanalisera sin ilska uppåt, mot dem som verkligen nedmonterar allas vår trygghet och allas våra möjligheter, mot själva källan, utan fegt slår mot den som – hoppas, hoppas – är ännu svagare, ännu mer utsatt och omkringblåst.
Jag skulle nästan tycka synd om er.
Om det inte vore för att ingen normalt funtad urskuldar hat. Någonsin.
Det är bara fult.
Fult och sorgligt, som att följa en olycka på avstånd.

Andreas Gustavsson

”Den känslan av förlupen tid är mindre behaglig”

En vecka kvar till midsommar. Inte så att jag har något emot själva högtiden som sådan, den är fin, med den inlagda sillen och kryddat i frostade glas, och nattliga bad, ljuset som aldrig slocknar och trevligt hednisk stämning. Det är bara… Var det inte midsommar alldeles nyss? Har det verkligen gått 365 dagar sedan sist? Den känslan av förlupen tid är mindre behaglig. Faktum är att den är avskyvärd. Så råkar du på en person i linnekostym och högröd uppsyn som mumlar ”Carpe diem” eller någon annan sentimental plattityd, under valfri stång, ja, då kan du väl vara så snäll att hälsa, förslagsvis med ett ”Hej, Andreas”.

JA. Valfrossa. EU-projektet har grava pedagogiska problem – ärligt, kan du på rak arm definiera en ledamots befogenheter? – men mitt intryck är inte att soffliggarmentaliteten tog oss alla. Tvärtom, jag har aldrig tidigare märkt av ett sådant intresse hos vänner och bekanta. Kryssa Catalán? Vad vill egentligen Piratpartiet? Helt plötsligt blev det okej att prata politik. När som helst och med vem som helst. Skönt.

NEJ. Det verkar som att var femte invånare i länet röstat på Folkpartiet. Var femte. Folkpartiet. Folkpartiet!?

JA. Katastrofer. Inte på riktigt, men på film. Jag har sett dem alla. Oftast komplett usla, ett travande av bara nästan verklig datorgrafik, men ibland tillstöter den där skräckblandade förtjusningen. I ögonblicket kometen fräsande penetrerar atmosfären. När storstäder fryser till is som genom ett trollslag. När skyskrapan brinner, vulkanen erupterar, jätteödlan anfaller, viruset sprids eller marsianerna invaderar. Såg en trailer för en ny film senast jag var på bio. 2012 heter den och har premiär i höst. Jorden går under. Jag måste se den. Roland Emmerich har regisserat! Katastrofmaestro. The day after tomorrow, Godzilla, Independence day…