Made in Sweden

Innan jag blev satt bakom lås och bom tänkte jag att det var en självklarhet att det skulle vara lättare för mig att avverka mitt fängelsestraff än för dem som begår brott för egen vinnings skull.

För dem är det ju ett misslyckande att bli fast. För mig som håller på med civil olydnad är gripandet en naturlig del i processen. De går ofta miste om en stor summa pengar när polisen tar dem. För mig kan rättegången och fängelsestraffet leda till att jag kommer närmare mitt mål: att stoppa svensk vapenexport.
Av dessa skäl trodde jag att vi skulle kunna vara överens om att det skulle vara mera meningsfullt för mig att avtjäna ett fängelsestraff. Med det skulle visa sig att så inte alls var fallet.

”Varför håller ni egentligen på med att hamra på vapen?” sa en ung fånge med omtanke i rösten. ”Ni tjänar ju ingenting själva på det. Det är meningslöst!”
Jag berättade för honom att vi hoppas att våra avrustningsaktioner ska vara en liten del i något som på sikt leder till att svensk vapenexport upphör. Jag såg hur dessa ord förde honom tillbaka i minnet.
”När jag växte upp i Kurdistan såg jag en landmina som det stod ’Made in Sweden’ på”, sa han.
”Det är vapen som dessa som vi försöker att hindra innan de anländer till länder som ditt”, försökte jag.
”Men inte ens Saddam Hussein eller Adolf Hitler, med deras stora makt, höll i längden. Hur kan ni då tro att ni ska kunna åstadkomma något?” frågade han retoriskt medan han slog ut händerna i en gest av hopplöshet.

Denna avsaknad av en tro på positiv förändring har jag mött gång på gång hos mina medfångar. Inte ens i sina egna liv ser de en möjlighet att ta sig framåt lagligt.
”När min dotter frågar om jag kan köpa mjölk och jag inte har tillräckligt mycket pengar, vad ska jag då säga till henne?” frågade en annan man mig uppfodrande. ”Jag är en jävligt bra bilmekaniker och jag kan svenska, men ändå får jag aldrig något jobb, så vad kan jag göra annat än att begå brott?”
Men istället för att tycka synd om sig själv i detta land som inte vill anställa annat än svenskfödda (om det inte gäller städning), tyckte han synd om mig!
”När du är 70 och tittar tillbaka på ditt liv kommer du att bli sorgsen över allt du har missat”, menade han. ”All god mat du missat (fängelsematen är inte alltid den bästa, men han tänkte också på att jag inte äter kött), allt festande som du har missat (alkhol är bannlyst i fängelset) och så få brudar du fått knulla”, sa han med juckande höfter (Kriminalvården erbjuder endast begränsade möjligheter till sex).
”Och för vad? Inte ens en chans att tjäna pengar på det!”

En annan intagen hade ägnat sig åt lite ”out of the box”-tänkande och kläckt en vinna-vinna lösning. Han föreslog att vi inom nätverket Ofog istället för att slå sönder vapnen skulle stjäla dem för att sälja dem till kriminella (exempelvis honom själv). En del av vinsten kunde gå till oss själva och en del till världens fattiga. På det viset skulle vapnen hindras från att användas i krig, vi skulle slippa sitta i fängelse, tjäna en hacka på det och samtidigt mätta några munnar bland de allra fattigaste.
Briljant, tyckte de flesta.
Det kommer att ta ett tag på kåken innan jag är övertygad.

Martin Smedjeback
Avverkar just nu ett fem månaders fängelsestraff för en aktion – inom Ofogs kampanj Avrusta – som han var med och genomförde den 22 mars 2009 på Saab i Linköping. Martins blogg hittar du på avrusta.blogspot.com.