Galás sjunger förbjudna sånger

Den grekisk-amerikanska sångerskan Diamanda Galás spelar arrangemang av poeter och författare som tvingats fly från sina hemländer på grund av sitt skrivande. I början av maj nådde Songs of Exile, som turnén kallas, Stockholm och Umeå. ETC ringde upp henne i hemstaden New York.

Den som var på din konsert på Södra Teatern i Stockholm kan inte ha undgått att se att du spelade av en pianosträng.
– Jag blev väldigt förvånad när det hände, för Bösendorf är en underbar och väldigt kraftfull flygel. Jag är lite ledsen över det för jag tycker inte om att skada pianon. Jag sjöng Je Rame contre ta vie (Jag ror mot ditt liv) av Henri Michaux på den mörkare skalan av pianot. Och eftersom han skrev den för att krossa en person spelade jag riktigt hårt på tangenterna.

Du och jag pratade lite redan 1999, efter en presskonferens du höll i samband med att du turnerade med skivan Malediction and Prayer. Då skrev du ner namnet Ann Marlowe på mitt block och uppmanade mig att döda henne om jag träffade henne.
– Just det! Jag tycker fortfarande att hon borde avrättas. Eller kanske inte, men hon borde vakna varje morgon med kackerlackor i sin säng, för hon är imbecill och har skrivit sådana hemska saker om William Burroughs. Jag struntar i vad hon skriver om mig, men mot Burroughs var hon så grym. Hon är en av de här idiotfreudianerna som relaterar allting till Freud och sedan dömer dig på katolska grunder.

Ann Marlowe kom på tal när vi pratade om att du steriliserat dig…
– Det stämmer. Hon skrev att jag gjorde det för att jag ”hatar att vara en kvinna”. Jag finner det roande att kvinnor ska dömas efter om de vill ha barn eller inte. Det är ett fördömande som du kan se inom katolska kyrkan och den ålderdomliga ortodoxa kyrkan, där de anser att du bara ska ha sex för att fortplanta dig. Det är otidsenligt, homofobiskt och lågt. Jag är dock säker på att hon har lidit för sin dumhet flera gånger och hon är inte högt upp på min hatlista nu för tiden.

Är turnén slut nu eller har du bara tagit en paus?
– Jag kommer snart börja spela igen. De nya konserterna kallas för Prayers for the infidel (Sånger för de otrogna). De har sin bakgrund i krönikan jag publicerat på min hemsida, om tortyren av homosexuella i Irak och hela Mellanöstern. Det är en vedervärdig tortyr som påminner om spanska inkvisitionen.

Du verkar ha bestämt dig för att göra engagemanget för mänskliga rättigheter till en del av ditt artistskap på ett tidigt stadium.
– Ja, jag tror att jag var tolv år gammal. Jag höll ett tal i klassen jag gick i, för rektorn hade dött. De andra eleverna blev förbannade på mig för att jag tog honom i försvar. Jag kände att de hade en hemsk attityd. Han var en god man och han hade dött! När du gör något gott tror folk att du har baktankar eller – gud förbjude – ett kristet motiv. Du kanske bara vill göra det rätt och något som du tror på, oavsett vad folk tycker. Det är där jag står. Jag hade inte så många vänner när jag var barn så jag brydde mig inte så mycket om vad folk tyckte. Och det gör jag inte nu heller, ha ha.

För några dagar sedan sköts en läkare som utförde sena aborter ihjäl utanför skin kyrka i USA…
– Ja, det där händer med jämna mellanrum. Det handlar ofta om personer som läser en enda bok och som blir tillsagda att ”om du tror på Kristus eller Allah ska du göra detta” av folk som själva inte vill hamna i fängelse. Folk som manipulerar ofta ungdomar som vill bli ”hjältar” bland unga pojkar.

Vad förväntar du dig från din publik och dina fans i de frågor du brinner för?
– Ingenting! Jag förväntar mig bara att få betalt, så att jag kan betala hyran och fortsätta vara kreativ. Dessutom tycker jag om att skicka presenter till mina föräldrar som är 80 och 90. De får en present i veckan, för de är gamla och förtjänar lite glädje.


Diamanda Galás under en av sina konserter. Bild: Paula Court

Hur har din röst utvecklats under dina år som artist?
– Jag har fått en extra, djupare oktav. Jag har utvecklat en baryton och kan växla mellan den och min sopranröst. I min musik använder jag många olika röster: nasalt, baryton, sopran, tal, skrik, operasång, jag gillar hela skalan av rösten. De flesta kan bara hålla tonen i två sekunder. Jag kan göra det i 20 sekunder och få det att låta mjukt.
– Jag är för övrigt utled på idén om att sångare måste vara 20-30 år gamla eftersom de sedan tappar rösten. Det är inte sant! Möjligtvis om du är en dålig popsångare, men inte för operasångare eller tränade vokalister. Nuförtiden sjunger jag bättre än tidigare! Jag började sjunga 1978 och vet mer och mer vad jag sysslar med.

Vad händer på nästa skiva?
– Nästa skiva jag jobbar på har extremt höga toner – en del är så höga att jag inte ens vet vilka noter de är. Så arbetet förändras hela tiden. I Europa blir jag av någon anledning oftast ombedd att göra pianokonserter istället för stycken som Schrei X, Vena Cava eller Plague Mass. Men jag är inbjuden att göra en stor version av Plague Mass i England snart. Sedan kommer den förmodligen spelas i både Europa och USA.

Hur ser en konsertdag ut för dig?
– När jag ska spela värmer jag upp en timme innan soundcheck, soundcheckar i två timmar, värmer upp i en halvtimme innan konserten och ger konsert i två timmar. Så jag sjunger kanske fem timmar under en konsertdag.

Vad tycker du om ljudkvalitén vid digital musikdistribution?
– Det är inte alls lika bra som analogt. Digitalt ljud är väldigt begränsat. Den bästa inspelningen för min röst skulle vara en mix av analog och digital inspelning så att du slipper den digitala uppstyckningen av den. Mitt skivbolag har dock inte haft råd att låta mig spela in i studio på många år – så nästan allt jobb sedan 1988 är liveinspelningar.

Du har dina rötter i Grekland. Hur reagerade du på upploppen där i vintras?
– Studenterna hade rätt i allt de gjorde! Regeringen lejde legosoldater som satte eld på landsbygden när folk inte ville sälja sin egendom för att göra plats för lyxhotell. De brände ner ett område där mina släktingar bor och skickade inga räddningsteam dit på flera dagar. Ungdomarna känner till det här, det spenderar timmar varje dag på internet och är inga idioter. Det de gjorde var viktigt. Men jag måste försvara den grekiska polisen också. De är fattig arbetarklass som inte får tillräckligt betalt. De har utnyttjats av regeringen för att framstå som fienden. Det finns mycket naivitet bland studenter, men hos regeringen finns ondska. Och det är skillnad på okunskap och ondska.

Har du någon strategi för att överleva i en värld som du tycker är så sjuk?
– Ja, det är att göra det jag gör nu – säga vad jag tycker, och gå upp på scen och spela och sjunga. Jag ska börja göra fler konserter där jag inte sitter vid pianot hela tiden. Jag har koncentrerat mig på att tolka poeter den senaste tiden och har byggt upp en repertoar där. Men nu kan jag återgå till att börja röra mig runt på scenen igen och jobba med mer avancerade elektroniska verk liknande de jag gjort förut. Jag har så många idéer så jag hoppas att jag kommer leva länge! Apropå det så tycker jag så synd om Dave Gahan från Depeche Mode, som har blivit sjuk (Han opererades nyligen för en godartad tumör. /Red). Jag träffade honom en vecka innan deras turné startade och han såg helt frisk ut, så jag blev chockad över att höra om det här. Herregud, han är så ung! Och det finns inget värre än att vara mitt i en turné och behöva opereras. Jag hoppas att han kommer att bli bra. Turnén kommer förhoppningsvis få Dave att må bättre. Men det får inte blir för mycket press på honom att genomföra den, han får inte offra sin hälsa. Det skulle göra mig riktigt förbannad på musikindustrin.

Hur lärde du känna Dave?
– Vi ligger på samma skivbolag. Vi är bekanta med varandras arbete sedan minst 20 år tillbaka. Alla artister känner varandra och jag har samarbetat med Alan Wilder. Vi har även varit på varandras konserter.

Ditt skivbolag Mute ägs av EMI nu. Hur påverkar det dig?
– Jag har alltid haft dålig distribution av mina skivor, oavsett ägare, för de har tyckt att det jag gjort har varit för konstigt. Men EMI skiter fullständigt i mig! Så nu förolämpar jag dem eftersom: Ni kan dra åt helvete! Jag tänker inte ge EMI några mer pengar – de skiter i mig och jag skiter i dem. Jag ska starta ett eget skivbolag i USA som ska samarbeta direkt med Mute i London.

Martin Halldin

Fakta: Diamanda Galás
Född: 1955
* Är starkt engagerad för mänskliga rättigheter, främst kampen mot homofobi och aids, och kämpar mot religiös dogmatism.
* Hon har tatuerat in We are all HIV+ på ena handens knogar för att hedra sin bror som dog i Aids.
* En amerikansk musiktidning har utsett Schrei X till ”den våldsammaste skivan någonsin” (det enda instrumentet på den är Diamanda Galás röst)
* Katolska kyrkan, som Diamanda Galás hatar, har kallat henne för ”en förbannelse” och exorcister har försökt driva djävulen ur hennes skivor.

Diskografi i urval
1982 - The Litanies of Satan
1988 - You Must Be Certain of the Devil
1991 - Plague Mass
1993 - Vena Cava
1996 - Schrei X
1998 - Malediction & Prayer
2008 - Guilty Guilty Guilty

VIDEO: Diamanda Galás sjunger I put a spell on you under en konsert 2008.