Att rösta av ilska

Jag har svårt att förstå diskussionerna inför EU-valet. I Frankrike och Tyskland används valet som ett sätt att diskutera politik i Europa, den franska vänstern är väldigt aktiv och försöker använda krisen i Europa, eller rättare sagt, det ekonomiska sammanbrottet, till att visa på ett sjukt ekonomiskt system.
Kritiken handlar om vilket Europa vi vill ha.
I Tyskland står kampen om klimatfrågan till stor del. Tysk höger håller på att sälja ut det mesta klimatarbetet i försöken att rädda bilföretag och banker.
I Baltikum borde EU-valet kunna bli det där som får människor att ställa regeringarna till ansvar för den ekonomiska förstörelsen, men bristen på opposition gör nog att det snarare blir röstskolk. Eller uppror.

I Sverige har vi däremot en statsminister som säger att folk är rationella när de inte röstar, han försöker i förväg prata bort det demokratiska misslyckande som blir synligt när människor struntar i ett val om deras egen framtid.
För självklart handlar EU-valet om vår gemensamma framtid.
Jag tror Reinfeldt egentligen gillar läget. Jag tror faktiskt han skulle bli väldigt orolig om LO-medlemmar gick kvinna och man ur huse för att rösta.
Ju färre röster, desto mer blått blir Europa.
Det är nämligen – i alla länder – de arbetslösa, de fattiga, de med sämst löner och utbildning, som röstar minst.
Det är arbetarrörelsens röster som stannar hemma.

En av den svenska vänsterns märkligaste kritik av EU som idé är ju att parlament och kommission är ett hot mot frihet, kollektivavtal och jämställdhet eftersom institutionerna är så borgerligt styrda.
Det är ungefär som att vara emot kommunval i Stockholm för att Moderaterna regerar.
Det flesta av EU:s politiska, reaktionära förslag kommer ju ur att det är borgarna som styr. Vi har en stor reaktionär grupp av före detta nationella partiarbetare i högerns tjänst, som fått parlamentsplats som krona på verket. Några hundra Gunnar Hökmark spridda över Europa samlas nu i Bryssel och Strasbourg.
Men ATT de kommer in beror ju på att de som är emot dem, ofta inte röstar.

EU-parlamentet är ett bortskämt projekt, ledamöterna har löner och förmåner som bara gör en förbannad, desto viktigare att då peka på de som faktiskt använder parlamentet för att göra något.
Jag tycker såväl Jens Holm (V) och Carl Schlyter (MP) skött uppgiften bra. De har bråkat, anklagat, skrivit och undersökt. De har försökt skapa politisk debatt i Sverige om det som pågår. De har berättat mer om det som händer i EU än regeringens alla ministrar.
Däremot har jag inte hört många pip från S-ledamöterna, kanske man arbetar hårt i det där anonyma jättedolda tysta, i de berömda korridorernas förhandlingar, men jag tillåter mig tvivla. För politik handlar om att representera andra och det kan man inte göra om de man representerar inte har en chans att reagera. Och vem kan reagera på saker som sker sådär tyst?

Jag satt en kväll och läste alla partiernas valmanifest inför det här EU-valet. Det var ett styvt jobb, inte bara för att det är rejält tråkig litteratur (de kan inte skriva…) utan mest för att man fick leta efter de där få projekten som var konkreta. S vill stoppa gasledningen i Östersjön med EU:s hjälp. Man vill skapa ett FBI i Europa och en finansinspektion. Det är möjligen politik. Men att säga ”stärka kollektivavtalsmodellen” betyder inget. Inte ens att ”ändra utstationerinsdirektivet”. Hur då? Inte heller ”investera för jobb” betyder något om man inte säger hur mycket och vilka jobb.
Kristdemokraterna tycker att sexköp ska kriminaliseras i hela Europa, miljöpartiet vill förbjuda utvinning av kol och olja och vänsterpartiets mest slagkraftiga förslag är att vi ska älska ett fritt internet. Sen vill man att vi ska sluta kasta pengar i det svarta hål som de tycker att EU är. (Om det lockar till val vet jag inte.)
Övriga borgerliga partier verkar ha anlitat samma PR-byrå. Gunnar Hökmark förklarar på en rolig film sin egen ”Gunnar Hökmarks lag”: Export kräver import. Och import kräver export. Eftersom export behöver import. Ja, båda behövs!
Och den som nu anar Monty Python i kulisserna anar helt rätt. För i nästa scen ramlar Hökmark ner i vattnet och exporteras till… nej, så kul var det inte.

Ursäkta. Jo, det kan bli ett väldigt lågt valdeltagande av allt det där.
Sommaren 2009 har massarbetslösheten slagit klorna i EU, vi går mot en social och ekonomisk kris som ingen upplevt på årtionden.
Vi har sju stora partier som pratar om allt utom det som orsakat denna kris.
Ett blått EU har hjälpt fram en kris som gör miljoner arbetslösa och ändå riskerar vi nu ett ännu blåare EU. Detta då alla partier låtsas som om det som ”händer i ekonomin” är något som inte beror på den politik som förts.

Själv då? Ja, jag funderar på att rösta på Gudrun Schyman. Mest för att jag tror att hon kommer att göra nytta. Både i Sverige och i Bryssel. Sedan gillar jag envisa människor.

Johan Ehrenberg