Myter om Marknadsmyter

Daniel Ankarloo bemöter Johan Norbergs kritik av boken Marknadsmyter.

Kapitel 4 av min bok Marknadsmyter är ägnat åt en grundläggande kritik av Johan Norbergs rapport till Globaliseringsrådet. Norberg har nu besvarat min kritik i en lång recension av Marknadsmyter i Nyliberalen 1/09 med titeln Myter om marknaden - och om mig.
Den som konsulterar Norbergs övergripande recension och jämför med vad som står i min bok, kommer att hitta en mängd exempel på hur Norberg försöker undvika huvudpoängerna med min kritiska granskning av nyliberala påståenden, genom att hänga upp sig på bisatser och parenteser jag skrivit i boken. Tyvärr förfaller han också till det i sammanhanget obligatoriska beteendet att först tillskriva meningsmotståndare idéer de inte har - för att sedan kritisera dem. Det blir uppenbarligen lättare att kritisera då. Men jag ska inte tråka ut ETC:s läsare med exempel på detta här.

Det finns också verkliga motsättningar mellan mig och Norberg i sakfrågorna. Det är dessa frågor som torde vara av mer allmänt intresse. I sin recension berör Norberg också de reella meningsmotsättningarna oss emellan. Dessa kan summeras i tre grundläggande frågor.

1. Norberg anser att inkomstjämförelser mellan länder och individer ska göras ”köpkraftkorrigerat”, i PPP$. Jag hävdar att i en globaliserad värld bör jämförelserna ske i växelkurs, i Atlasmetoden, framför allt om man som Norberg sedan använder ”frihandel” och ”globalisering” som förklaring till de minskande inkomstklyftorna som förment syns i PPP$.
2. Norberg hävdar att låginkomstländerna växer snabbare än höginkomstländerna - och att därför som inkomstklyftorna mellan höginkomstländer och låginkomstländer under perioden 1975-2005 har minskat. Jag hävdar att detta dels endast gäller i PPP$ och inte i växelkurs, dels att detta endast gäller om man räknar i procent (av sig själv) och inte i reella inkomstskillnader (oavsett om de mäts i PPP$ eller i valutor).
3. Norberg hävdar att inkomstfattigdomen i världen har minskat. Jag har påpekat att denna slutsats gäller i en enda definition av fattigdom: ”absolut fattigdom”, men inte i alla andra vetenskapliga definitioner av fattigdom, de som mäter ”relativ fattigdom”.

Jag noterar att varken Norberg i sin recension, eller någon annan av mina liberala belackare i bloggosfären, direkt har protesterat mot riktigheten i mina anmärkningar. Diskussionen har istället inskränkt sig till hur man bör mäta tillväxt (i procent, inte i absoluta tal), vilket inkomstmått som är ”relevant” (PPP$, inte växelkurs) och hur ”fattigdom” bör mätas (”absolut”, inte ”relativt”).
Men jag har inte i min bok sagt vad man bör göra. Jag har bara visat vad som gäller om man gör vissa saker. Jag har vidare, förvisso, anklagat Norberg för allvarliga underlåtelsesynder i vetenskapligt hänseende, då han konsekvent i sin rapport aktivt undanhåller läsaren de alternativa definitioner och resultat som min kritik blottlägger. Jag gör det utifrån premissen att rapporten är ett statligt beställningsverk från utbildningsdepartementet.

Köpkraftskorrigering eller växling?
Norberg hävdar att inkomster ska mätas i PPP$. Ok, låt oss se vad som händer då. I Till världskapitalismens försvar kan vi läsa:

”Globaliseringen gör att vi i ökad utsträckning kan sätta oss över dessa områden, genom att själva resa och genom att handla eller investera över gränserna. Möjligheterna att välja andra lösningar och utländska alternativ har mångfaldigats eftersom transportkostnaderna har sjunkit, vi har fått nya och effektivare kommunikationsmedel, handel och kapitalrörelser har liberaliserats. Vi behöver inte köpa av det stora lokala företaget, utan kan handla från en utländsk konkurrent. /.../ [V]i behöver inte leva hela vårt liv på samma ställe, utan kan resa och flytta.” (s. 8-9)

Och vidare:

”Globaliseringen består av våra vardagliga handlingar. Vi äter bananer från Ecuador, dricker te från Sri Lanka, ser amerikanska filmer, beställer böcker från England, arbetar för exportföretag som säljer till Tyskland och Ryssland, semestrar i Thailand och sparar pengar till pensionen i fonder som investerar i Sydamerika och Asien.” (s. 10-11)

Då undrar jag vilka av dessa fenomen och transaktioner som Norberg säger är globalisering som inte sker till växelkurs utan i PPP$.
Här avslöjar Norberg helt enkelt sin okunnighet om de mått som han använder sig av och de premisser som gäller för dem. Han hävdar att PPP$ mäter vad individer ”faktiskt kan köpa för pengarna”, men underlåter att redovisa det avgörande tillägget om och endast om de köper på hemmamarknaden. Ingen svensk kan köpa böcker i England, resa till Thailand, eller spara i pensioner som investerar i Sydamerika och Asien till något annat än växelkurs. Som mått på effekterna av globalisering är således PPP$ missvisande, eftersom det är ett inkomstmått som bygger på att individer inte globaliserar sig i den mening som Norberg själv har gett begreppet.

Frågan är inte om man ska använda det ena eller det andra måttet i någon absolut mening, utan vad man mäter och vad man ska med det till. Motsägelsen i Norbergs resonemang är att den förmenta orsaken, globaliseringen, måste mätas i ett inkomstmått (växelkurs) medan effekten på inkomsterna mäts i ett annat (PPP$); ett mått som i sig bygger på att den förmenta orsaken inte sker. Norbergs inkomstutjämning sker trots och inte på grund av ”globalisering”.
Norberg har i andra sammanhang försökt försvara sin procedur med att det är ointressant för människor i låginkomstländer vad de får för sina pengar utomlands. Och han hänvisar i sin recension till den kastlösa kvinnan i Indien som inte är intresserad av resor till Paris. Norbergadepten Jacob Lundberg påtalar på sin blogg (som Norberg senare själv hänvisar till):

”Som Johan Norberg tidigare har påpekat i denna fråga är det dock hur mycket människor kan köpa för sina pengar i hemlandet som räknas, inte hur mycket de får för sina pengar på semester i Europa.”

”Som räknas”, för vem? Nåja, må så vara. Norberg och hans kumpaner har nu faktiskt hittat på ett nytt mått som inte alls är köpkraftskorrigerat utan vad vi kan kalla ”köpintressekorrigerat”. Det är en innovation, man kan få hålla på med om man vill. Någon vetenskaplig grund har den inte. Lägg märke till att en köpkraft inte mäter vad man är intresserad av att köpa, utan hur mycket köpkraft man har om man skulle vilja köpa något.
I själva definitionen av ”köpkraft” förnekar Norberg och hans gelikar de fattiga att ens vilja resa utomlands eller konsumera kapitalvaror som t ex Mp3-spelare (som jag visar i min bok faktiskt är dyrare i fattiga länder än i rika) - eftersom då resultatet skulle gå i annan riktning. Vidare, för att kunna jämföra varukorgarna i köpkraftskorrigering mellan fattiga och rika, kan varukorgen endast bestå av konsumtion som är gemensam för både fattig som rik, mat och andra förnödenheter, men inte av de konsumtionsvaror som endast den rike har relevant tillgång till: ”designerjeans på NK”, som en bloggkommentar uttryckt det.
Det innebär att köpkraftskorrigeringen helt bortser från de skillnader i konsumtion som gör oss rika och dem fattiga. Den rike i världens klyfta gentemot den fattige består knappast i huvudsak i att den rike kan köpa mer ris än den fattige utan just i att den konsumtion av ”designerjeans på NK” och Mp3-spelare som den rike kan ägna sig åt, är fjärran den fattige.

Och än värre. PPP$ förutsätter inte bara att de fattiga inte reser på semester till Europa. De rika får heller inte resa till Thailand eller investera utomlands. I så fall måste inkomsten nämligen mätas i växelkurs. Och om de rikas inkomst mäts i växelkurs, måste de fattigas också göra det. Annars är de ju inte jämförbara alls; och inga slutsatser om inkomstskillnader kan längre dras.
Norbergs triumferande slutsats att de fattigas inkomstökningar har varit större än de rikas, och inkomstskillnaderna minskat, kan således skrivas om.

De fattigas inkomster har stigit snabbare än de rikas om och endast om:

1. De fattiga endast handlar på hemmamarknaden, inte importerar, inte investerar utomlands, inte går till växlingskontoret, eller reser på utlandssemester.
2. De fattiga antas ha vissa intressen (att köpa mat...) men inte andra (vilja resa utomlands, köpa Mp3-spelare...); vi ironiskt nog inskränker de fattigas valfrihet - och tillskriver dem lokal inskränkthet i ”globaliseringen”.
3. Vi inskränker mätningen av köpkraft till endast de varor som fattiga och rika båda kan tänkas konsumera - och vi helt bortser från den konsumtion av varor och tjänster som endast finns i den rikes ”varukorg”.
4. De rika endast handlar på hemmamarknaden, inte importerar, inte investerar utomlands, inte går till växlingskontoret, eller reser på utlandssemester.
5. Vi således gör en ojämlik jämförelse mellan de fattiga och de rika.

Men det är inte så Norberg formulerar sin slutsats i rapporten. Inte mycket till ”globalisering” här inte! Norberg försvarar sig i sin recension med att han är ”i gott vetenskapligt sällskap i sin ovetenskaplighet”, eftersom majoriteten mäter köpkraft i PPP$. Det är i sig djupt ovetenskapligt. Vetenskaplighet avgörs av kvaliteten i argumenten, inte i kvantiteten som omfamnar dem.

Ska ekonomisk tillväxt mätas i procent eller absoluta tal?
Norberg hävdar bestämt att ekonomisk tillväxt ska mätas i procent och inte i absoluta tal (i kronor och ören, eller PPP$). Han citerar sin adept Jacob Lundberg, som skriver:

”1964 var ett mycket bra år i Sverige. Industrin gick på full fart och investeringarna var höga. Perioden brukar kallas 'guldåldern'. BNP per capita växte med hela 6 procent, högst under efterkrigstiden. 2005 var däremot ett mediokert år. BNP per capita växte med 2,9 procent vilket inte är dåligt men knappast någon guldålder. Om vi nu ska räkna på Daniel Ankarloos vis växte BNP per capita med 7 200 kr 1964 och med 7 900 kr 2005 (i 2000 års priser). 2005 var alltså ett bättre år än den svenska guldålderns allra bästa år på 1960-talet! Det sista påståendet är det nog inte många som håller med om. Tillväxt bör räknas i procent, inte i absoluta tal.”

Jag noterar Norbergs känsla för källkritik, när han ägnar sig åt att citera 18-åriga bloggare som källa för en kritik av mina påståenden. Lundbergs blogginlägg är nu nästan ett år gammalt och jag har inte besvarat det av det enkla skälet att det är så barnsligt att det inte har något som helst vetenskapligt värde. Jag förstår ärligt talat inte hur en i övrigt seriös debattör som Norberg inte kan låta bli att tillskriva mig åsikter som jag inte själv har gett uttryck för - med sådan tvivelaktig källa som grund.
Det jag har påstått i min bok är att även om en ekonomisk tillväxt från 1 PPP$ till 2 är större i procent än en från 15 PPP$ till 28, så är en ökning på 1 PPP$ mindre än en ökning på 13 PPP$. Jag har överhuvudtaget inte uttalat mig om vad som är bäst, eller hur man mäter tillväxt. Nej, jag har återigen bara blottlagt vad som händer om man mäter på olika sätt. Läsaren får sedan avgöra därifrån. Vi kan göra ett sjätte tillägg till listan ovan.

Norbergs slutsats om att de fattiga växer snabbare än de rika gäller om och endast om:

6. Vi räknar i procent men inte i absoluta kronor och ören (eller i detta fall det tidigare avslöjade måttet PPP$).

Jag har aldrig förnekat Norberg eller andra rätten att räkna tillväxt i procent, om de vill det. Nej, det ironiska i sammanhanget är Norbergs och hans kumpaners närmast frenetiska försök att förvägra oss andra att ens få räkna inkomsttillväxt i de kronor och ören som vi betalar våra räkningar och våra förnödenheter i, om vi vill det.
Och vilka andra saker räknar vi egentligen i procent och inte i absoluta tal? Skulle vi säga att en bil som accelererar från 10 km/h till 20 km/h accelererar snabbare än en bil som accelererar från 150 km/h till 280 km/h och att den förra bilen ”hinner ikapp” den senare, eftersom den ökar snabbare i ”procent”? Mäter vi temperaturökningar på det sättet? Ökningen från en grad till 2 grader är större än den från 15 grader till 28 grader. Och är skillnaden i temperatur på 2 grader mot 28 grader mindre än den mellan 1 grad och 15 grader? Norberg hävdar det i sin rapport vad gäller ekonomisk inkomstojämlikhet och tillväxt. Vad är så speciellt med just ekonomisk tillväxt?

”Man mäter nämligen bara tillväxt i kronor och dollar om man vill belägga en ideologisk världsbild”, hävdar Norberg i sin recension. Och om man låter bli att göra det, som Norberg gör, görs inte det för att belägga en annan ideologisk världsbild? I våra nyliberalers värld råder ”valfrihet” - förutom vad gäller att räkna i absoluta tal.
Norberg använder en statligt sanktionerad utredning till att aktivt undanhålla läsaren valmöjligheten till räknesätt som motsäger hans slutsatser. Endast den som läser min bok får den valmöjligheten, oavsett ideologisk uppfattning. Man kanske skulle skicka en räkning?

Fattigdom: ”absolut” eller ”relativt”?
I min kritik av att Norberg endast använder ett absolut mått på fattigdom - och inte ens nämner alla de mått på fattigdom som utgår från ”relativ fattigdom” (eller en kombination av de båda), hänger Norberg i sin recension upp sig på en bisats i min bok. Här säger jag att även mått på ”absolut fattigdom” kan ses som relativa. Det som ens kan räknas som mänsklig föda och kläder kan variera över tid och rum. Norberg citerar auktoriteten Hans Roslings kommentar som motkritik, återigen på Lundbergs blogg:

”Absolut fattigdom är inte ett relativt begrepp och det är ganska så absolut /.../ Diskussionen blir svår att följa när man extrapolerar relativ fattigdom ovan svältgränsen ner till absolut fattigdom. När man finner svältande människor döda längs vägen med gräs i munnen då är fattigdom synnerligen absolut och konkret.”

Men, även om vi erkänner att absolut fattigdom inte är relativt, förändrar det inte faktum att fattigdom har två olika definitioner: absoluta och relativa. Norberg nämner endast den ena. Det är min huvudkritik, bortom den bisats som Norberg uppehåller sig vid. Och Roslings påpekande om ”gräs i munnen” förstärker för övrigt min tes. Den dag gräs blir mänsklig föda har också definitionen på mänsklig ”fattigdom” och ”rikedom” förskjutits nedåt. Eller analogt: Även om jag skulle kunna fördubbla min ”köpkraft” genom att köpa den hälften så dyra tonfisken i kattmatshyllan i stället för i butikshyllan för människor, skulle det vara en ökning av min rikedom?

Norberg motiverar sitt exkluderande av begreppet relativ fattigdom i sin rapport med att han i andra sammanhang har kritiserat det som ett mått på ojämlikhet och inte ”fattigdom”.
Jag noterar då att Norberg i sin rapport uttryckligen säger att ”jämlikheten” ökar, vilket skulle betyda att den relativa fattigdomen minskar. Återigen, hur kan en inkomstskillnad på ca 14000 PPP$ per person mellan fattiga och rika länder 1975 vara mindre än en på ca 26 000 PPP$ 2005? Och om begreppet således dyker upp bakvägen, varför tar inte Norberg fram det i ljuset och analyserar det vidare? Bara för att han tidigare har kritiserat det och därmed finner det ointressant. Framför allt, som Norberg nu också erkänner i sin recension, då alla officiella mätningar av fattigdom i den rika världen görs i relativa termer.
Mitt påpekande att det är hyckleri att ha ett fattigdomsmått för oss själva och ett annat för de andra, verkar Norberg tycka är oproblematiskt eftersom det endast är de andra som ens har absolut fattigdom. ”Fattigdom” i den rika världen, har endast relativ bäring. Men, om inte ordet hyckleri passar, låt oss ta dess engelskspråkiga motsvarighet: ”double standard”. En ”standard” för oss och en annan för de andra. Om jag och Norberg tillåts jämföra våra inkomster med Wallenbergs och Bill Gates, varför ska inte den kastlösa kvinnan få göra det - om nu världen är ”globaliserad”? Norberg använder således en ”double standard” för sin teori om minskad fattigdom.

Måhända en aning obekväm inför kritiken försvarar sig Norberg i sin recension med att hänvisa till alla andra aspekter än inkomst, där han i sin Globaliseringsrapport hävdar en minskad fattigdom. Han påstår att jag inte låtsas om att de existerar. Trots att jag tydligt i Marknadsmyter skriver:

”Och i en hel del relevanta mått kan man förvisso hävda att 'den absoluta fattigdomen' har minskat, vilket Norberg inte är sen att påpeka. Sett över de senaste 30 åren har medellivslängden i världen ökat, den relativa analfabetismen minskat och spädbarnsdödligheten minskat. Inget snack om det - i alla fall på övergripande nivå.” (s. 139)

Så det var inte frågan alls. Men ett tydligt exempel på Norbergs undfallande svar.

En något obehaglig slutsats smyger sig på. Det verkar som att antingen är Johan Norberg allvarligt felinformerad om vad som kan förväntas av honom som utredare för ett statligt råd, som lyder under utbildningsdepartementet, eller så håller det svenska utredningsväsendet på att förfalla fullständigt. Jag vet inte vilket - men ingetdera är ju vidare bra.
Norbergs rapport innehåller inte en allsidig analys av de olika aspekterna, begreppen och teorierna som inryms i hans slutsatser om att globaliseringen har ökat ”välfärden” och framför allt minskat fattigdomen hos de fattiga. Nej, istället tar han, i en statlig sanktionerad rapport, bara upp det han själv råkar vara intresserad av och använder dessutom mått på inkomst som föreskriver vad andra människor får och inte får vara intresserade av (inga utlandsresor till Europa eller Mp3-spelare...). Vilket förklarar Norbergs konsekventa utelämnande av begrepp, som inte grundar hans egen världsbild. Ett förfarande, om det avspeglar inriktningen på svenskt utredningsväsende, där spåren förskräcker.

Norbergs skriverier och energiska försvar för globalisering och världskapitalism, må ha sina förtjänster. Men vetenskapligt grundad allsidighet är inte en av dem.
Varken entusiasm, envetenhet eller retorisk skicklighet kan längre skymma bristerna i Norbergs resonemang.

Daniel Ankarloo