Mittens rike

Costa Gavras, filmskaparen, sa nyligen i en intervju att den underliggande ideologin som präglat de senaste 20-30 åren var att om länder skaffade sig en bred, konsumerande medelklass blev det lugnt och lättstyrt i landet.

Men att denna lösning på hur vi ska leva också visat sig oduglig eftersom dessa medelklasser plötsligt kan förlora sina besparingar, få värdet på sina bostäder sänkta liksom sina pensioner urholkade, som nu.
Man tänker sig att denna breda, konsumerande medelklass är kapitalismens dröm och vad storföretagsamheten behöver för avyttring av sina varor, också de helt onödiga. Vad är det för livsinnehåll, att konsumera mest för att verka lyckad? Man har ”odlat fram” en klass som den ekonomiska makten vill ha, istället för en ekonomi som tjänar människan och planeten. Liksom man försökt sig på att odla fram rätt slags människor i olika totalitära stater.

I Sverige tycks det vara en absolut sanning att högeralliansen och S, MP och V måste slåss om dem som kallas ”mittenväljarna”. De verkar vara just denna ”mittens” klass, som byter parti utifrån ”what’s in it for me?” – vad får jag och de mina ut av dessa vallöften? Som struntar i höger eller vänster och framför allt ser om sitt eget hus. Därför kan inte socialdemokraterna bedriva klassisk, socialdemokratisk politik och därför måste facket ägna massor av tid åt att förvalta pengar istället för att bedriva ideologi; allt för att inte skrämma bort mittenväljarna. Det är i alla fall vad de påstår.
De flesta är väl idag överens om att de demokratiska partierna frivilligt avstod folkens medmakt över ekonomin, skänkte bort stora delar av folkmakten genom omfattande avregleringar (som fortfarande pågår i Sverige). Regleringar som man nu försöker återskapa – efter katastrofen, faktiskt intensivare i USA än i Sverige.
Jag skulle verkligen önska att Vänsterpartiet inte gått med i valsamarbete med Socialdemokraterna. Utan gjort som förr i tiden, genom att stötta S om det visar sig nödvändigt, efter valet. Vart ska människor som inte vill ha en politik som försöker muta dessa mittenväjare, vända sig? Som tror att det behövs en kraftig radikalisering av politiken? Och finns alla dessa mittenväljare verkligen kvar när vidden av den ekonomiska krisen blir uppenbar? Kanske vill allt fler istället ha ett rättvisare samhälle med jämnare fördelning, mindre klyftor och mer solidaritet? Där överkonsumtion inte längre presenteras som livets mening?

Vi har under de senaste 20 åren varit utsatta för en obarmhärtig propaganda förklädd till ”ostoppbar utveckling”, som slutade i katastrof, både ekonomisk och för planetens del. Praktiskt taget alla har spelat med: Mainstreammedier, vacklande politiska partier, många intellektuella och olika slags opinionsbildare som steg för steg bytt åsikt och även delar av forskarsamhället. Propagandan har finansierats av näringslivet och drivits av kommersiell TV och radio, reklam, konsulter, PR och varumärkesbyggare.
En av affärsidéerna har varit att skruva upp förväntningarna på vad ett lyckat liv bör vara, att dela in människor i vinnare och förlorare och att tillhandahålla varor och tjänster som påståtts kunna förvandla människor till vinnare.
Vi har utsatts för en kändishysteri, som i varje fall givit mig kändiskräksjukan, där de storfräsare som nyss hyllades som universums herrar, som man säger i USA, ”masters of the universe”, visat sig vara storbedragare, antingen med lagens hjälp eller också på riktigt.
Det är inte bara en ekonomisk bubbla som kollapsat; det är hela den riggade tankeapparaten, som rört sig runt skapade begär och skapade behov och dyrkan av de rika och de mäktiga och de berömda, av vilka många idag bara förtjänar utvisning ur det offentliga rummet. (Jag hade tänkt skriva ”bara förtjänar förakt” men jag vägrar att förakta någon människa.)

Just nu framstår hela den etablerade vänstern liksom fackföreningsrörelsen som musgrå, idélös och kompromterad, eftersom den spelat med. I ett sådant läge finns bara alternativet totalt omtänkande. Det är bättre att förlora nästa val på en ny motberättelse med ekonomiskt och medmänskligt och ekologiskt nytänkande än att vinna på att vara en blek kopia av alliansen. Och ingen kan längre vara säker på att inte politiskt mod och civilkurage från vänster i själva verket är det allra mest efterlängtade, också bland besvikna och vilsna mittenväljare.

Maria-Bia Boëthius