Nina Ramsby älskar utmaningar

Skulle du göra musik med en människa du aldrig träffat eller ens pratat med? Nina Ramsby har gjort just detta. Snart släpps en skiva som började med ett fanmejl från Nashville.

Bakgrunden till samarbetet är ett mejl som den då 18-årige Nashvillebon Brent Hunter skickade till Nina Ramsby för några år sedan. Hon gillade sättet han uttryckte sig på och de inledde en mejlväxling. Denna ledde i sin tur till att Brent började skicka sin musik till henne. Resultatet, The World according to Brent Hunter vs. Nina Ramsby, släpps om ett par veckor.
– Han hade verkligen känsla, berättar Nina Ramsby när vi träffas över en frukostfika på ett café som ligger nära både hennes hem och ETC:s redaktion.
– Jag kände mig besläktad och blev inspirerad, helt enkelt. Jag klippte upp musiken han skickade, gjorde ett arrangemang, spelade in ytterligare instrument och skapade egna låtar. Ibland är det bara ett embryo kvar av det han skickade och ibland är det i princip orört.
Har ni gjort en konceptplatta?
– Ja på ett sätt. Det kanske låter kallt med ordet koncept men behöver inte vara det. Egentligen är allt jag gör konceptuellt. Jag tycker om att bestämma mig för en ram. Sedan kan den ruckas lite på, den får aldrig vara för ”tysk” så att uttrycket offras.
Skiljer sig ditt och Brents projekt från dina tidigare samarbeten?
– Varje sak jag gör skiljer sig. Jag vill hela tiden ha en rörelse framåt, förvåna mig själv. Men det blir inte alltid en så exklusiv förvåning. Jag kan tänka ”gud vad stört om jag skulle sjunga jazz!” Sen gör jag det och det var inte alls stört. Jag kommer hela tiden på att musik är musik och att jag alltid har förmåga att skapa oavsett var jag placerar mig.

”Ett hänsynslöshetsprojekt”
Det är fjorton år sedan Nina Ramsby gjorde skivdebut med gruppen Salt. Och att bryta mot invanda föreställningar har blivit allt viktigare med åren.
– Den här skivan är ett ”hänsynslöshetsprojekt”. Jag skulle aldrig offra uttrycket för tekniken. Det är lätt att vara ljudnördsaktig och tänka att man aldrig ska utgå från en mp3-fil till exempel. Det finns en massa saker som man ”ska göra”, till exempel att vara i samma rum när man spelar in, eller ha träffat den person som man gör musiken med. Annars kan du aldrig göra riktigt närvarande eller berörande musik. Jag ville bryta ner de föreställningarna.
– Dessutom var jag inte så dömande med sången. Ibland har jag mindervärdeskomplex för att jag inte har pluggat musik. Därförhar jag varit extremt noggrann när jag spelat in. Jag behövde släppa det och känna att det som kommer ur mig är bra, att jag inte behöver överarbeta. Att möta sina mindervärdeskomplex och erkänna dem för sig själv är svårt, men det är då man växer.
Du har ändå gjort musik länge…
– Ja. Folk tror att man är stolt och modig. Men det går inte att vara modig utan att vara rädd. Och jag är rädd, orolig och skärrad väldigt ofta. Men jag gör’t!
Var befinner du dig musikaliskt idag?
– I ett stort kaos! Det smattrar i mitt psyke konstant. Jag experimenterar ständigt. I början av min karriär var jag noga med popformen, vers-refräng-vers, inga poänglösa transportsträckor skulle finnas. Jag drog det till sin spets med Grand Tone Musics sista skiva. Den är ett mästerverk för mig, både känslomässigt och som hantverk. Nu vill jag låta musiken vara mer fri, låta det ske som sker, acceptera musiken i nuet. Jag släpper kontrollen mer för att jag litar allt mer på min kapacitet.



”En produkt av samhället”
Jag läste i en artikel att du ”för resonemang om olika identiteter” i dina låtar.
– Egentligen är mina texter ganska identitetslösa. Men på grund av att jag ser ut och handlar som jag gör i det här samhället, så blir det på sätt och vis ett testande av identiteter. Men jag vet egentligen inte vad ”identitet” är. Om man placerar sig själv i olika sammanhang, bland olika grupper av folk och signalerar olika saker själv så känner man sig till slut identitetslös, att det inte betyder någonting. Visst, jag håller på med identiteter, men samtidigt suddas de ut mer och mer.
Du har uppträtt på Pride och tidningen QX kallar dig för ”queerfavorit”. Varför har det blivit så?
– Jag tror att det jag egentligen håller på med, både musikaliskt och i mig själv, är att hela tiden bryta ner föreställningar om saker och ting. Både ytliga och moraliska. Jag ställer frågan hela tiden när jag ser på andra som kanske är fångade. Men jag är också fångad, jag är lika mycket en produkt av det här samhället, av mans- och kvinnoroller som alla andra är, trots att alla tror att man är befriad som det som ”inbetweenare”.
Jag älskar när ens förutfattade meningar kommer på skam, när jag känner mig lurad.
– Exakt! Därför är det roligt att jobba med floskler på scenen. Inte för att göra folk osäkra utan för att skapa en stämning av ifrågasättande. Jag gillar inte att hota människor eller säga ”Ha! Jag satte dit dig!” Det skapar ingen kontakt. Jag tycker om att humorisera, även över mina egna fördomar. Jag vill erkänna dem, hur fula de än är, hur politiskt inkorrekta de än är, hur svag jag än är, hur äcklig jag än är, så vill jag. Jag tror inte att man växer annars.
Har du en image?
– Jag är estet och jävligt fåfäng, men det är jag ju överlag!
Har du något musikaliskt drömsamarbete?
– Så som mina samarbeten har sett ut hittills så är jag extremt tacksam över att jag trivs med dem jag jobbar med och att de trivs med mig. Jag är där jag vill vara. Men drömgrejen… Kanske en duett med Justin Timberlake!

Martin Halldin

Fakta: Nina Ramsby
Ålder: 36 år
Bor: Stockholm
Arbetar: Som musiker och grafisk formgivare
Aktuell: Med skivan The World According to Brent Hunter vs. Nina Ramsby (Brus & knaster) samt singeln Sign your name tillsammans med a cappellakören The Sweptaways.

Diskografi i urval
* The World according to Brent Hunter vs. Nina Ramsby – 2009
* Du har blivit stor nu (en kamp) (m. Ludvig Berghe Trio) – 2008
* Jazzen (m. Martin Hederos) – 2006
* Visorna (m. Martin Hederos) – 2004
* Go To Hell (m. Grand Tone Music) – 2003
* About This (m. Baxter) – 2002
* Delay Me Down And Make Me Wah Wah!!! (m. Salt) – 1997