Sju svåra år

Han har varit borta i sju år, märkta av sjukdom och missbruk. Men den här våren är Olle Ljungström dubbelt aktuell: Först kom en dokumentär om hans liv, sedan en ny skiva. ETC har träffat honom för att diskutera gin och tonic-journalister, lantliv och helvetet på jorden.

”JAG HAR PILLAT HÄR.” Så står det skrivet över Olle Ljungströms manchesterbyxor, i trakt med skrevet, när han tar emot för intervju, och efter det obligatoriska är du nöjd med nya skivan – hur hoppas du den ska tas emot – vad inspireras du av – hur känns det, närmar jag mig trevande de Stora Frågorna.
Det är liksom tvunget. Nyligen visade SVT en dokumentär om Olle Ljungström, som var närgången och bitvis plågsam, för det finns en orsak till att senaste skivan Sju dröjde exakt så många år. Eller flera. Alkohol. Diabetes. Psykisk ohälsa.

Jag hör honom sjunga ”Jag är och förblir / en förgiftad man”, jag hör honom berätta ”Så klart så blir jag full / mitt liv i en kastrull / faller omkull”.
Vi sitter under jord, i en hotellkällare, och Olle Ljungström dricker eftertänksamt lite rödvin. Nej, han har inte märkt av att någon behandlar honom annorlunda – mjukare, kanske, eller med större förståelse, eller medlidsamt – sedan dokumentären sändes.
– Inte ännu. Men jag bor så att jag inte möter människor på det sättet. Jag skulle nog själv bemöta mig på ett annat sätt. Jag skulle ha fått ganska mycket sympatier för den den där Olle. Det är en stark film, som Jacob (Frössén) har gjort.
Sann?
– Ja.
Du slog igenom redan som 18-åring och har allt sedan dess levt ditt liv i mer eller mindre intensivt rampljus. Hur har det påverkat dig?
– När den här typen av frågor dyker upp tänker jag på sådana som Drew Barrymore, som har levt ett fullständigt absurt liv. Jag tycker att mitt liv har varit ganska normalt, men sedan kan jag begripa att vissa beståndsdelar i andras ögon framstår som obegripliga. Vi är olika. Det är som att det bor folk i Kiruna. Det fattar jag ingenting av, att de går där i gruvorna och fejar.
Vad ger det dig att bli sedd och hörd?
– Det har funnits perioder då jag inte begriper hur det kommer sig att inte alla lyssnar på mig. Det är helt klart en yrkessjukdom. Bitter? Nej, bara förvånad. Att vara bitter är slöseri med tid. Jag menar verkligen vad jag säger. Jag har betraktat det som självklart att bli lyssnad till, men så är det ju inte. 17-åriga tjejer kan inte ha mig som affisch på väggen, det vore… omoraliskt.

Ingen artikel har blivit skriven om Olle Ljungström utan att hans texter nämns. De är bedrägligt simpla, ibland fnissigt infantila. De tangerar nonsens, men när orden blir meningar är slutresultatet ofta direkt obehagligt, som att observera ett hus som brinner ned, utan att veta om det finns någon kvar därinne, ett slags retligt gränsland mellan hopp och förtvivlan.
Vad letar du efter i en text?
– Känsla. Det är svårt att sätta fingret på, men inte för att det är flummigt, härligt, konstnärligt eller abstrakt, utan för att det finns en överraskande fas även för mig själv. Det är jag glad för.

Det råder ingen brist på artister som har haft ambitionen att beskriva Sverige och svenskhet, vad det nu är, och även om vissa villar bort sig bland snapskryddningar, lyckas andra hitta något som känns äkta, till och med viktigt. Olle Ljungström är en sådan artist. Hans nationella bilder liknar mer diagnoser. Av den typen där läkaren har skrynklig panna och ber en att sätta sig ned.
– Det finns en genomsnittssvensk som jag kan tänka mig att förakta. Den som inte vill vara något, som saknar den europeiska människans behov. Bosse Ringholm-mentalitet. Alla tycker likadant, alla ser likadana ut. Idol spottar ur sig den ena fåntratten efter den andra. Men svenskhet är också det jag är uppväxt med. En ganska skön värld. Det var sommar på sommaren och vinter på vintern, och skidorna bytte plats med badringen.
Jag anar en ömhet…
– Absolut. Jag tycker inte illa om Sverige, men jag kan hamna på kant med den självgoda uppfattningen att ”Jag tycker det här och alla borde tycka likadant.”
Du har bott i Stockholm. Nu bor du i en liten by utanför Alingsås. Vad har du hittat där?
– Ett nytt liv. Jag var uttråkad och skötte inte min hälsa. Jag riskerade att åldras in i något, där man blir en parodi på sig själv. På landet sätter jag på mig min Greve av Gräfsnäs-dräkt och går omkring som godsägare. Jag har inte lappsjuka. Jag finner… Inte så mycket lugn, men jag målar och tecknar mycket.

Under hösten 2002 är det komplett kaos i Afghanistan. Olle Ljungström bestämmer sig för resa dit, inbjuden av konstnären Pål Hollender som ska göra en film. Han ser ett 30-tal människor sprängas till döds. Bland annat.
– Jag hade precis avslutat ett förhållande, mådde dåligt och tänkte att skulle utsätta mig för en utmaning. Ja, jag ångrar det, i alla fall delvis. Som att jag såg så många människor dö. Det tog någon form av oskuld. Men samtidigt har vistelsen berikat mitt liv.
Det blev debatt om filmen, eftersom många uppfattade dess ton som extremt aningslös…
– Skulle vi ha trott att vi var på väg till Mallorca? Det tar jag som en förödmjukelse, att vi inte visste att det var farligt. Men det är en sak att veta och en annan att vara förberedd, det går inte, man vet inte hur man kommer att reagera. Det är hönsigt att kalla oss aningslösa. De här gin och tonic-journalisterna, de sitter mest på hotell. Vi var i ett krig!
– Sedan är jag väl en typ som journalister tycker att det är ganska skönt att smacka till när tillfälle ges. Jag fyller en plats som ingen annan har. Man kan tycka bra om mig, eller illa, men man kan inte förneka att… Vem skulle annars ta den platsen?
Vad är det för plats?
– Svårt för mig att säga. Jag är inte Thåström, Plura, Lundell, Cornelis, Bellman, Ulf Adelsohn eller Bosse Ringholm. Jag vet inte vem jag är riktigt. Men jag har inte bett om så mycket här på jorden, annat än att bli tagen med ett visst mått av respekt och allvar, eller inte allvar, att det faktiskt inte behöver vara så jävla allvarligt.
Du är en offentlig person, vilket innebär att det finns en offentlig bild av dig. Hur ser den ut?
– Jag tror att jag betraktas som en mycket hårt levande missbrukartyp. Kanske med ett inslag av glamour. Ingen kan tänka sig att jag vill bo på landet. Det finns folk som tror att jag skojar när jag säger att jag älskar att segla och gillar att slå på golfbollar. Då tror de att jag är ironisk.
– Det förutsätts att jag å ena sidan ska vara fullständigt utelämnande, men å andra sidan fylld av yta och av missbruk och droger. Myten om mig är ganska komplicerad.
Är du komplicerad?
– Folk ägnar så mycket tid åt att förebrå andra för tillkortakommanden att de själva inte hinner med att leva livet. Så länge man inte skadar andra tycker jag att man har rätt att göra nästan vad som helst.
Hur lever du ditt liv? Tar du vara på det?
– Han den där Playboy-gubben, Hugh Hefner, jag menar: Hur många gånger kan du scora loss på din dumma ranch? Det är för mig helvetet på jorden. Att stå där och vara 80 och käka Viagra som andra äter Läkerol.
Du menar att det är groteskt att ständigt försöka maximera varje timme?
– Jag har förståelse för djuphavsdykning eller för dem som bestiger Mount Everest. Sådant som kräver extrema förberedelser. Inte att stå som ett halvfyllo bland silikontuttar.
– Det är ändå skönt att upptäcka att det har gått en vecka utan att något speciellt har hänt, bara att man har mått rätt bra. Det tycker jag är okej. Och är man stolt över tio saker man gjort, då har man kommit ganska långt.
Har du tio saker att vara stolt över?
– … Jag tänker på när jag har uppoffrat mig för att ta hand om någon, lite mer än ens idiotsjälviska uppenbarelse. Men… jag vet inte. Det är en för svår fråga just nu.

Andreas Gustavsson

Fakta | Olle Ljungström
Ålder: Född 12 augusti 1961
Bor: Gräfsnäs utanför Alingsås. Uppvuxen på Lidingö och i Vaxholm.
Karriär: Började som sångare i bandet Reeperbahn, som 1983 medverkade i Staffan Hildebrands film G (då under namnet Nürnberg 47). Har stått på egna ben sedan tidigt 1990-tal.
Aktuell: I början av året visades dokumentären En film om Olle Ljungström, gjord av Jakob Frössén. Sedan kom skivan Sju, den första på sju år.