Visst har du blivit fattigare

Den svenska kronan har förlorat halva sitt värde. Vad beror det på? Och hur ska den återupprättas? Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren granskar ett fall som har skett på löntagarnas bekostnad.

Svenska IF Metall slöt nyligen ett avtal som ger industrin möjlighet till lägre lönekostnader på upp till 20 procent. Sänkt arbetstid och stoppad lönehöjning enligt avtal ska hjälpa de svenska industriföretagen i den hårda krisen.
Annars hotar uppsägningar och utflyttning om man ska tro näringslivets företrädare.
Men det är något konstigt med de argumenten.
Lönerna i Sverige har ju redan sjunkit med minst 20 procent sedan krisen började. Kronan har nämligen rasat. De svenska industriföretagen har fått en enorm fördel gentemot konkurrenterna.
Frågan är varför ytterligare lönesänkning skulle fungera när den första uppenbarligen inte fungerat?

DEN SJUNKANDE KRONAN
Verkligheten bakom den svenska industrins problem det senaste halvåret handlar om att krisen är en överproduktionskris (för mycket varor har producerats som helt enkelt ingen vill köpa) samtidigt som finanskrisen gör att de som verkligen vill köpa inte kan finansiera sina investeringar.
En sjunkande krona löser med andra ord inte problemet mer än marginellt. Ericsson blir lite billigare än Nokia för den som vill bygga ett nytt system. Men det stora problemet är finansieringen för köpare.
Den sjunkande kronan har alltså inte stoppat nedläggningar. Däremot har den möjligen hjälpt en del företag som fortfarande har en stabilare marknad. Som till exempel pappersindustrin eller energibranschen.
Så den stora frågan är varför kronan ändå faller, dessutom så hisnande långt. Idag återstår snart bara hälften av den krona du hade i handen 1980.

EN POLITISK SAMSYN
I Sverige har såväl de stora exportföretagen, facken som regeringarna varit ense om en svensk valutapolitik som handlat om att kronan gång på gång devalverats vid problem. Det har varit en enkel lösning på två saker. Dels har det snabbt stött exportföretagen. Dels har det snabbt sänkt lönenivån i Sverige jämfört med andra länder utan att det märkts hos löntagarna. Direkt. Det är först när dyrare importpriser syns i butikerna eller vid en utlandsresa som svensken märkt en sjunkande levnadsstandard.
Den sjunkande valutan fick sig dock en knäck i början på 1990-talet då valutan avreglerats. Nu var det inte längre politiker som kunde bestämma kronans värde utan ett snabbt utflöde av kronor på valutamarknaden gjorde att räntorna pressades uppåt. Riksdag med stöd från landets nationalekonomer beslutade att landet därför skulle ha en ”fast” valuta. Kronan skulle vara fixerad mot andra valutor, poängen var att man därmed skulle ge den fria valutamarknaden signaler om att svensk politik låg fast och att inga framtida devalveringar var möjliga. Man skulle skapa ”förtroende” genom att helt enkelt hellre gå genom ”stålbad” än ändra sin valuta.

POLITIKEN MISSLYCKADES
Problemet var att politiken sprack redan vid det första testet. När de svenska exportföretagen fick stora problem 1991-92 så var det slut på samsynen. Efter några månader började de svenska storföretagen (som är den egentligen valutamarknaden) helt enkelt spekulera mot kronan för att tvinga fram en valutajustering. Efter några vansinniga månader (med 500 procent i ränta från Riksbanken som sista tokförsök) så gav regeringen upp och Bildt beslutade att kronan nu skulle flyta.
Symptomatiskt nog skyllde dåtidens politiker kronans fall på ”utlandet”. Det var ”utländska spekulanter” som förstörde den svenska kronan (efter några år visade utredningarna att det tvärtom var de svenska storföretagen som agerade i första hand).
Precis på samma sätt skyllde Islands regering för bara något halvår sedan sina problem på ”utlandet”, liksom Reinfeldt idag gärna pratar om den svenska jobbkrisen som något ”USA” har skapat.
Det som hände 1992 var dock inte att kronan flöt. Den sjönk med en fjärdedel och har aldrig hämtat sig sedan dess.
Precis samma sak har hänt vid tidigare ”politiska” devalveringar. Kronan har en väg, den sjunker, ligger still ett tag och sjunker sedan igen.

TEORIN OM SUNDA STATSFINANSER
Varje gång har dock den sjunkande kronan förklarats med något helt annat och använts till att genomföra ”nödvändiga förändringar”. På 1980-talet var den motivet till att avreglera banker och valutamarknad, på 1990-talet motiverade den en oberoende och expertstyrd riksbank, liksom de stora avskedandena inom offentlig sektor. På 2000-talet var skattesänkningar för företag nödvändiga för att sända rätt signaler till ”marknaden”.
Men granskar man alla argument och motiv till hur valutan ska ”stabiliseras” har de alla fallit samman vid nästa kris. Kronan faller så fort exportindustrins vinster hotas.
Mest ihärdigt har påståendet varit om att ”sunda statsfinanser”, det vill säga ett högt överskott i statens budgetar, ska ge en stark krona. Men det har inte stämt. Sverige har varit det ”starkaste” landet i världen, ett land med enorma överskott som inte använts till investeringar eller konsumtion, ändå har kronan inte stigit.
Och nu – när finanskrisen är global – faller kronan ungefär som valutan i småländer i de forna Öststaterna, trots att landets ”budgetdisciplin” är världsunik. Affärstidningarna fylls av kommentatorer och experter som hävdar att kronan ”underliggande” är stark och att ”fundamenta” talar för en stigande valuta. Riksbanken hävdar samma sak.
Vad de egentligen säger är att kronan – enligt deras teori – borde sluta sjunka. ”Marknaden” borde begripa bättre.
De talar precis som dagens bankchefer om att man ”egentligen” har ett annat värde än det man kan visa upp. Det blir ett konstigt cirkelresonemang. För visst är det sant, om det inte var kris så skulle det ju inte vara kris.
Ändå är det just det.

STORFÖRETAGENS PENGAR STYR
Vår teori bakom kronans rörelser är en annan. Kronan styrs av de svenska storföretagen i första hand och av deras banker. Eftersom finanskapitalet och industrikapitalet i Sverige är sammanknutet så påverkar de varandra direkt. Vid problem vältras kostnaderna över på löntagarna och offentlig sektor genom en sjunkande valuta. Varken riksdag, regering eller riksbank agerar emot. ”Marknaden” ska få styra.
Ingen kan heller visa att den sjunkande kronan egentligen räddar jobb. Eftersom politiken för ”sunda statsfinanser” i praktiken betytt färre anställda inom offentlig sektor, så blir summan av de olika sakerna svår att räkna fram. Sänkta lönekostnader för industrin jämfört med utlandet ger ju högre vinster, men vinster ger inte automatiskt nya jobb om de inte investeras i ny produktion.

VAD ÄR ALTERNATIVET?
Vår tro är att vi får vänja oss och räkna med en fortsatt sjunkande svensk krona sett inom ytterligare tio år. De alternativ som finns för att ändra det är nämligen politiskt omöjliga.
Att övergå till euro är en otänkbar förändring eftersom svenska folket röstat emot.
Att kontrollera kronans rörelser skulle kräva en politisk förändring med hård valutareglering och styrning av kapitalet, något som är omöjligt i den globala finansvärld som finns. Om inte alla länder gör det. (Det enda land som återinfört valutareglering är faktiskt Island…)
I denna kristid är det naturligtvis svårt att sia om valutors förändring. I USA exploderar idag debatten kring teorier om att hela det amerikanska dollarsystemet står inför ett sammanbrott. I de perspektiven är den svenska kronans öde inte vårt största problem.
Men för löntagare kan det vara viktigt att komma ihåg att sänkta kostnader för att rädda industrins vinster kanske inte är den rätta lösningar. För räcker det inte med 20 procents sänkning mot euron räcker det nog inte med att hålla nere lönerna några månader.
Det som krävs är en investeringspolitik från offentlig sektor. Men det är en annan diskussion.

Johan Ehrenberg
Sten Ljunggren

Svensk krona i Norden:
* Ett enkelt sätt att jämföra svensk kronas utveckling är att titta på våra nordiska grannländer.
* Mot Finland och Danmark har den svenska kronan i princip halverats sedan 1980.
* Mot norska kronan har en fjärdedel försvunnit.