Vem kan vi lita på?

Två år efter att kriget startade, och Cathy Breen talar med irakiska vänner om framtiden. Om viljan att få fatta egna beslut, att hitta egna lösningar – utan att USA och andra ständigt försöker diktera folkets behov och styra utvecklingen.

När den amerikanska ockupationen av Irak hade pågått runt sex månader sade en irakisk vän till mig, medan vi satt vid köksbordet i Voices in the Wilderness lägenhet, att ”USA plockade bomull ur våra munnar som Saddam hade placerat där, men stoppade istället in det i sina egna öron”.
Nu när det snart är två månader sedan Shock and Awe, undrar jag om det fortfarande finns hopp om att vi ska ta bort den där bomullen.
För några kvällar sedan satt jag återigen vid ett bord med irakiska vänner och en kvinna från Libanon – alla verksamma inom mänskliga rättigheter. Vår konversation varade i fyra timmar och den började med rapporter om irakiernas fruktansvärda tillvaro och slutade med berättelser från den tid som varit, historiens fasor under Saddam Hussein.
När jag åkte hem efter detta var jag fullständigt utmattad, intensivt medveten om att jag aldrig riktigt förstått den fulla vidden av det lidande som folket utsattes för då Saddam hade makten. Men den här kvällen förstod jag.
Det som följer är ett försök att återge delar av vår konversation. Det var mest en av männen som talade. När jag skriver färdas han i bil tillbaka till Bagdad, en mycket farlig resa. Utan tvekan är hans hustru och fyra små barn oroliga.
Låt dig inte luras av att deras ord kan tyckas enkla. Mina vänner kämpar för att uttrycka sig på engelska så att jag ska kunna följa med i vad som sägs. Hade de haft möjlighet att tala sitt eget språk kan jag lova er att de skulle belysa komplexiteten på ett annat sätt. Men budskapet går inte att missförstå. Det kommer från år av lidande, och det ber dig att lyssna.

Berättelserna började.
I januari 2005 stannade överläkaren från Kerbalas sjukhus till vid centret för mänskliga rättigheter (även det i Kerbala). Han grät då han berättade om de 26 barn som dött den senaste månaden (av influensa) eftersom man saknade mediciner.
Sent i februari utlöste en självmordsbombare sin laddning i Hilla, just där en folkmassa väntade utanför en klinik. 142 människor dödades, 211 skadades. De hade kommit dit för att få det hälsointyg som krävs för att man ska kunna söka jobb inom det offentliga.
Dag efter dag fortsätter våldet och dödandet.
Men irakierna känner inte att hotet kommer bara inifrån, utan också utifrån.
– Så många av de länder som omger oss stödde Saddam Hussein. Till och med de amerikanska soldaterna är här för att bekämpa terrorismen, inte för att skydda det irakiska folket. Deras slogan är: ”Kriget mot terrorismen måste föras i Irak, så att vi slipper göra det där hemma!” Irak har blivit en tummelplats för utländska motståndsmän.

Frågan dök upp: ”Vem kan vi lita på?”
– Partierna bildades utanför Irak. Folket tror att de är beroende av de regeringar som sponsrat dem, att de kommer att utföra de planer som dessa regeringar, till exempel Storbritannien, USA, Turkiet och Syrien, önskar. Vissa tänker att dessa hemvändare inte vill skydda landet, men styra det. Det finns en skillnad mellan dem som alltid levt här och de som kom efter kriget. De som varit här från början säger: ”Du har inte svultit i åratal, du har inte tvingats begrava dina barn. Du förföljdes inte av Saddam Hussein.” Några av dem som återvänt ser oss som bakåtsträvare, eftersom vi inte känner till hur den senaste teknologin fungerar, eller så ser de oss som spioner, för de kan inte förstå hur vi annars lyckades överleva.
– Amerikanerna tror att de kan importera ett färdigt format till Irak, och att folket ska acceptera det. USA:s regering pressar oss att ta emot tankar som inte är våra egna.
Min vän undrade hur demokrati kan skapas i en sådan situation.
– Två saker är nödvändiga, sade han. Först måste vi irakier kunna föra en dialog med varandra. Varje gruppering vet vad de andra vill. Vi kan förstå varandra. Det är det första steget, att vi lyssnar, att vi gör upp planer för samtal. Sedan måste vi bestämma oss för om vi behöver hjälp och vem som i så fall ska ge oss den. Vissa shia tycker att den iranska regeringen borde hjälpa till, medan vissa sunni skulle föredra att hjälpen kommer från sunniländer. Det finns kurder som vill ta hjälp av USA. Nu krävs det att vi kan enas om en enda handlingsplan. Exempelvis vore det en idé att begära av Iran att de håller sina trupper på rätt sida om gränsen. Inte så att vi ska förödmjuka dem, men vi måste förklara att vi inte tolererar främmande militär i vårt land. Det är bättre att vi frågar än att USA utövar sina påtryckningar. Sedan ska vi meddela den turkiska regeringen att det inte är godtagbart att deras konflikt med kurderna stör Irak… Och vi måste verkligen fråga EU om medlemsländernas erfarenhet av att bygga demokrati, att uppnå dialog mellan regeringar som stöds av folket. USA kan bidra med expertis när det kommer till att författa en ny konstitution. Här är det avgörande att vi bjuder in dem, att de inte tvingar sig på med direktiv om federalism, som skulle dela landet.
– Vi måste följa vår egen väg. Det vi vill ha från USA är den hjälp vi ber om, inte deras inblandning. När vi röstade var det folket som kontrollerade att det gick rätt till, och vi klarade det. Inga klagomål har hur som helst kommit utifrån.
– I Libanon, då Hariri mördades, visste folket att problemet var den syrianska närvaron. De känner att de är kompetenta nog att styra sitt eget land. Så de gick ut på gatorna och protesterade. Det underbara med libaneserna är att de grät över Hariri den första dagen, för att dagen därpå genomdriva hans budskap. Trots inbördes meningsskiljaktigheter fördömde de unisont mordet. Utan att situationen urartade i våld. De lät sig inte utnyttjas eller influeras av grannländerna.
– Det irakiska folket har inte nått lika långt. De har inte kunnat öva sig i demokrati. Om en person med Hariris status skulle mördas i Irak lär hela befolkningen ge sig ut på gatorna. Men de kommer att vara beväpnade! Det är deras sätt att uttrycka sig – genom att hämnas. Så min fråga är: ”Hur ska irakierna bli lika medvetna som libaneserna?” Annars uppnås inga resultat på fredlig väg. Grannländerna skapar hinder för oss, och de gör det i eget intresse, om inte annat för att skydda sina totalitära system. Miljoner irakier tänker på samma sätt som jag, men ingen hjälper dem. Men vi är kapabla att finna våra egna lösningar.
– Det irakiska folket visste inte om Saddam Hussein hade kemiska vapen eller inte. Vi var mer rädda för att han skulle använda sådana än för amerikanska bomber. Alla var rädda för den möjligheten, och vi försökte före Shock and Awe förbereda oss. Vi plastade igen fönster och förseglade dem med tejp. Vi lade våta handdukar vid dörrlisterna. Vissa av oss grävde till och med gravar i våra trädgårdar. Där skulle vi lägga våra barn om de dödades, för att sedan överföra dem till värdigare begravningsplatser.
– Kan du förställa dig hur skräckslagna vi var? Vi visste att amerikanska missiler skulle döda många irakier, men vi befarade att Saddam skulle döda oss alla.
– Människor var glada när han störtades, att han inte längre finns kvar. Vi blev av med honom. Vi lever. Men faktum är att vi inte välkomnade USA:s armé… De ockuperade inte av goda skäl… Kriget var en del i en politisk strategi.

När kvällen närmade sig sitt slut vände sig kvinnan från Libanon mot mig och frågade: ”Är det USA:s vilja att splittra regionen, att använda religion för att dela oss? Vi är rädda, rädda för vad som ska hända härnäst.”

Cathy Breen, 18 mars 2005
Översättning: Andreas Gustavsson

Cathy Breen, som arbetar med Voices in the Wilderness, befinner sig nu i Amman, Jordanien. Där möter hon många irakiska vänner. Cathy Breen är 54 år gammal och kommer från New York. Hon befann sig i Irak, som en representant för Iraq Peace Team, under största delen av invasionen.



Prenumerera på ETC:s nyhetsbrev! Skicka ett tomt mail till nyhetsbrev-subscribe@list.etc.se!