Hyckleriets orsak

Jag har feber. I början trodde jag det var som en vanlig förkylning men nu inser jag att det är krisfeber. En sådan där som bara maler och maler, återkommer med envishet varje kväll då det är dags för nyheterna.

Frisk på morgonen, sedan sängliggande och febersvettig samtidigt som luncheko och tidningar börjar ropa ut nya krigsrubriker kring bonus och pension.
Mycket frustrerande.
Jag vet ju att något är tokfel här. Skandalerna kring personer och miljonsvindel gömmer de stora skandalerna om miljardsvindel. Ändå är det svårt att tränga igenom denna mäktiga och legitima vredesdimma.
Låt mig försöka.

Skandalen runt AMF handlar om hyckel. Miljoner till köpta direktörer som motiveras av att de som ska ta hand om löntagarnas pensionspengar måste vara ”de bästa”. Vad LO-ledningen gått med på är då Svenskt Näringslivs människosyn, att det är en särskild elit, speciellt smarta och duktiga män som krävs. Dessa står över vanliga löntagares villkor, de slåss i en annan division och för att skydda löntagarnas pensionspengar måste facken acceptera, bocka och buga och betala vad som krävs.
Med samma logik kan arbetarrörelsen betala Folksams chef en månadslön på över 300 000 kronor, trots att grabben som minister i regeringen hade en fjärdedel.
Problemet är att varken Folksams vd eller AMF:s förre vd är särskilt intelligenta eller översmarta typer. De är tjänstemän, byråkrater, duktiga på organisera och delegera. Men jobbet kan skötas av en duktig klubbordförande eller kassören i IOGT-logen. DET FINNS INGA ÖVERMÄNNISKOR! Och ingen är oersättlig. Skulle Wanja Lundby-Wedin avgå skulle hon vara ersatt av en lika kompentent person efter någon vecka. En person som kanske skulle vara noggrannare med att läsa årsredovisningarna i bolagen hon/han satt i, men i övrigt lika duktig, intelligent och engagerad.
Logiken bakom de höga lönerna beror på att arbetarrörelsen låtit borgarnas ideal bestämma.
Det gäller i AP-fonderna. Det gäller AFA, det gäller rörelsens byggbolag och kooperationen och bankerna och… ja, alla bolag som facken och valda S-ledare är med i och styr över.
Det går inte att kritisera bonusar och höga löner och sedan själv sitta som delansvarig för dem.
Slutresultatet blir bara hyckel.

Problemet är att hyckleriet döljer det stora problemet. För 25 år sedan gav arbetarrörelsen upp motståndet mot aktieklipp och kortsiktig spekulation, man valde istället att acceptera ”marknadens spelregler” och började arbeta för att även löntagarna skulle ha sin del av spekulationsuppgångarna. Alla fackförbund, alla avtalsbolag fick samma mål, maximal vinst på placeringar. Den grundläggande feltanken var att man faktiskt trodde att löntagare ihop skulle kunna bli rikare genom börsen, idén att den typen av placeringar ”lönar sig bäst i långa loppet” var en nyliberal tanke arbetarrörelsens ekonomer tog över.
Nu vet vi att det inte stämmer. Alla arbetarrörelsens bolag och fackförbund skulle mått bättre av att ha köpt statspapper för pengarna, det vill säga inte göra något, inte delta i spekulationen. Det hade både blivit billigare (inga avgifter) och utan behov av bonus och direktörslöner. Framförallt hade det skyddat löntagarnas förmögenheter utan detta ständiga hyckleri, vi hade kunnat ägna oss åt krispolitik istället för att tvingas se arbetarrörelsens ledare i pinsamma bortförklaringsförsök i sofforna.
AMF är ett bolag som idag håller LO-ledningen som gisslan. Svenskt Näringsliv har i praktiken fem av nio styrelseröster, bolagets enorma storlek (som grundar sig i avtalspensionerna) har de facto getts till motståndarna, löntagarna kan inte använda denna väldiga miljardmakt till annat än att rida på börsvågorna. Och självklart skrattar Urban Bäckström, moderat vd för Svenskt Näringsliv, när han nu får vara den som går ut för att ”stoppa girigheten” medan Lundby-Wedin sitter där med skamhatten.
Hela konstruktionen är en mardröm för den som tror på en oberoende och kämpande fackföreningsrörelse.

I USA finns idag en ännu mäktigare ilska mot miljardbonusar i det havererade bolaget AIG som USA:s regering pumpat in hundratals miljarder för att rädda. Ilskan mot bonusar är så stor att president Obama gett order om att man ”med alla lagliga medel” ska försöka stoppa dem.
Men vänta nu… Bonusarna beror ju på att regeringen bara skänker pengar till bankerna men samtidigt vägrar ta makten över dem. Precis som i Sverige skickas miljarder in i banksystemet, i praktiken förstatligar man allt, men sedan låter man de privata ägarna fortsätta styra.
Just nu har Obama faktiskt beslutat köpa bankernas ”giftiga papper” för 800 miljarder kronor. När de värdelösa lånen är borta ska bankerna ”börja fungera” igen är tanken. MEN pengarna ska gå till privata investerare som får lån för att köpa upp det giftiga. Om sedan de här giftpappren blir värdefulla igen så får det privata hela vinsten. Om de förblir värdelösa tar staten tillbaka pengarna och giftpappren. De privata investerarna riskerar alltså inget.
Det är den stora skandalen som pågår gömd bakom alla rubriker om bonusar, girighet och krav på moral och krispolitik.
De borgerliga skyddar sina egna, de rika. Det är deras ideologi.
Problemet för oss i Sverige är att avtalen dessutom skrivs under av landets ledande socialister.

Johan Ehrenberg