Samlade sina sopor i ett år

Hur mycket kastar du? Ingen aning? Det hade inte amerikanen Ari Delfer heller, men efter att ha sparat skräp i 365 dagar så vet han exakt hur mycket som blir kvar när han konsumerat klart. Tre kubikmeter. ”Experimentet har tvingat mig att förändras.”



Det började med en diskussion över en trevlig middag. Behöver vi verkligen allt vi köper? Hur mycket av det kastar vi bort? Skulle det vara möjligt att minska den mängden?
Dagen efter hade säkert flera av gästerna glömt bort den sena kvällens konsumtionstvivel, men inte Ari Delfer, en 35-åring från Berkeley, USA, som har svårt att acceptera att amerikaner varje år gör sig skyldiga till ofattbara 250 miljoner ton sopor.
Han beslutade sig för att pröva ett experiment, och den 4 december 2006 slutade han helt enkelt att kasta sitt skräp. Matrester hamnade på komposten, men allt annat arkiverades först i skafferiet, sedan i vardagsrummet.
Med stor nyfikenhet såg han samlingen växa. Kanske kunde den hjälpa honom att mäta den egna konsumtionen. Kanske kunde den till och med berätta något viktigt om hur västvärldens befolkning saknar förmåga att avgöra vad som är nödvändigt och vad som skulle kunnas undvaras.

96 sopkorgar, tack!
Ari ringde kommunen och frågade om han kanske fick låna sopkorgar för att underlätta experimentet. 96 stycken, närmare bestämt. Svaret blev ett rungande nej. Sopor är riskabelt, för mycket av den varan drar till sig ohyra, och det finns rutiner – hämtning en gång i veckan.
Men kommunens förmaningstal avskräckte inte Ari. Han sparade allt, verkligen allt: Plast- och papperspåsar, olika förpackningar, TV-tidningar, kondomer, tetrapack, glasspinnar, tandtråd, PET-flaskor…
Han var entusiastisk.
Minst sagt.
Ari redovisar sina metoder, för experimentet pågår fortfarande.
– Säg att jag går på restaurang och får ett sugrör. Det tar jag med hem. Om det ligger en pappersduk på bordet, då tar jag med den också.
Likadant när han flög till Hawaii för två veckors semester. När planet vände åter hade Ari packat resväskan med sju kilo skräp.
Resultatet efter 365 dagars nitiskt samlande? Tre kubikmeter sopor.
– Det bestämde jag mig för direkt. Ska jag genomföra det här så ska det inte vara en halvmesyr, det vore helt meningslöst.

75 procent matförpackningar
Jag kan inte låta bli att fråga: Toalettpapper?
– Haha. Nej, det spar jag ju inte, men jag spar själva papprullarna för att veta hur mycket jag använder, säger Ari till Dagens ETC.
Men hade inte kommunen en poäng ändå? Högvis med sopor i en liten lägenhet låter onekligen som ett paradis för kackerlackor och luktframkallande jäsning. Ari lovar att det doftar lika gott som förut hemma hos honom.
– Sopor stinker, det gör inte skräp. Jag komposterar ju all överbliven mat, det blev runt 120 liter förra året. Det jag har i lägenheten är papper, glas, plast och metall. Alla förpackningar sköljer jag ur riktigt noga.
Han är nöjd med experimentet, säger att han lärt sig mycket om sig själv och sin konsumtion. Som till exempel att 75 procent av skräpet är matförpackningar. Speciellt pretzels, dussintals pretzelspåsar, de salta kringlorna utgör något av en last.
– De är bara så goda, nästan en religiös upplevelse.
Ari tänker på ett annat sätt idag, efter ett års skräpsamlande. Varje inköp tvingar fram nya frågor: Hur har den tillverkats? Var? Hur har den kommit hit? Kan den återvinnas? Var görs det? Vad händer med den sedan? Processerna. Transporterna. Vad som krävs i form av energi och resurser. Ari har börjat tänka stort. Lätt chockad som han är över att ha skådat sitt eget sopberg.
Samtidigt är hans experiment tillräckligt corny för att de rikstäckande medierna ska höra av sig. Han har redan förklarat sina motiv i TV, radio och tidningar, men vissa av de hundratusentals besökare som nu hittat till hans blogg – saveyourtrash.typepad.com – blir uppenbart provocerade.
Eventuellt är det Ari själv och inte bara hans projekt som får känslorna att svalla, för han ger intryck av att vara aningen… tja, präktig.
Några år vid Harvard. Gillar att slappna av med yoga. Har inga problem att lägga ut texten om sitt nära vänskapsband med naturen. Skäms på riktigt när han en enda gång köper genmodifierade biopopcorn istället för att smyga med sig hemgjorda. Driver en firma som lagar ekologiskt och organiskt på beställning. Tar med sig låda till snabbmatsrestaurangen för att slippa deras engångsförpackningar.
Med mera.

Provocerande värderingar
Ari är väl medveten om att hans livsstil och värderingar kan verka mycket främmande för den som fortfarande kör SUV och tycker att det här med klimatförändring är rätt överdrivet.
– Men jag säger inte åt dem hur de ska vara, det här experimentet är inget politiskt statement. Det handlar egentligen bara om mig själv, att jag försöker åstadkomma något, testa mina gränser. Skulle det sedan inspirera andra människor… Det vore underbart, det är aktivism när den är som bäst.
– Jag har utmanat mig själv, experimentet har tvingat mig att förändras, och det har varit en stark upplevelse, en av de starkaste jag haft.
Alla som reagerat är inte öppet fientliga. Många är positiva, men flertalet tycks vara smått oförstående. De undrar om Ari ändå inte är lite, lite galen.
– Jag samlar skräp för att jag bryr mig. De senaste tio åren har jag arrangerat turer i bergen, och jag ser till att åka upp dit helt själv några dagar per år. Jag mediterar, reflekterar över min plats i tillvaron. Det är som om jag har en dialog med planeten. Hon har på sätt och vis sagt åt mig att slutföra det här experimentet. Jag är ledsen om det låter flummigt, men det är så jag fungerar. Jag vill lära mig, jag vill göra en insats, och med skräpsamlandet har jag kommit en bit på vägen.
Ari hoppas att någon lokal konstnär ska vilja arbeta med hans tre kubikmeter skräp. Och ja, han tänker samla 2008 ut.
– Det har blivit min dagbok. Skräpet berättar om mina begär, vanor, intressen och impulser.
– Jag hoppas att det ska bli mindre skräp i år, och det vore roligt om det kunde bli en nationell tävling. Minst sopor vinner! Jag skulle dessutom vilja filma, det skulle kunna bli en bra dokumentär.

Andreas Gustavsson